"Nu åker vi hund", säger Sol Britt Tornevik och labradoren Ringo, 6, vet precis vad som gäller. Då ska han leda henne säkert på trottoarer, genom dörrar och liknande. I dag ska det bära av till frisören i Vilbergens centrum. Ringo leder med stor vana matte genom tunneln på vänster sida.
När fotografen vill styra in ekipaget mot mitten spjärnar Ringo emot. Han vet att det är farligt för Sol Britt att gå där.
- Jag litar på honom till 110 procent. Han är mina ögon, men ibland "fimpar" han mig, när han inte vill gå hem. Då drar han i väg med mig i flera kvarter till och jag märker ju ingenting. Han är smart, säger hon och stockholmsdialekten påminner om hennes ursprung.
Men när Sol Britt med bestämd röst säger "Nu går vi hem" utför han ordern lydigt. Men då finns det en och annan som kan tycka att hon låter hård mot honom.
Blev synskadad
För fyra år sedan miste Sol Britt synen på grund av sin kroniska sjukdom Morbus Stercum. Det är fortfarande svårt att acceptera emellanåt. Men hon har en vilja av stål och är mån om att klara sig själv.
Hennes egenskap att se allt positivt hjälper. Och tack vare Ringo och vissa tekniska hjälpmedel klarar hon sig bra. Kanske skulle hon behöva hjälp med städning, funderar hon.
- Men å andra sidan så ser jag ju inte skiten. Och folk som tycker att jag har rörigt behöver inte göra sig besvär. Det kan se rörigt ut på köksbordet, men jag vet precis var jag har alla saker.
Promenad-gps:en och handenheten till radion finns alltid nära till hands.
Traumatiskt
Det var oerhört traumatiskt när synen försvann. Det gick fort. Och Sol Britt hade dessförinnan prövats hårt av livet med en son som dog vid 18-års ålder. Hon hade fått gå i sjukpension på grund av sin sjukdom. Hon hade gått igenom 18 operationer. Hennes föräldrar hade dött och dessutom hade hennes syster avlidit i cancer.
- Det kändes konstigt att alla som varit friska dog och jag som har en massa sjukdomar fick leva. Men det här med synen har varit nyttigt också, framför allt har jag lärt mig mycket om hur hjälplös man kan känna sig som patient. Jag önskar bara att jag fått den erfarenheten när jag fortfarande jobbade i vården.
Hon har haft turen att träffa engagerad vårdpersonal och har fått fint stöd. Hon nämner flera gånger personalen på Ögonkliniken i Linköping och Syncentralen i Norrköping.
- De har varit otroligt bra, de har stöttat och lyssnat, mer än de behöver egentligen. Utan dem hade jag inte levt i dag.
Folks oförståelse
Det som frestar på ytterligare är när folk runtomkring inte har förståelse för vad det innebär att leva med en ledarhund. Att de inte behöver plocka upp bajset. Att man måste låta lite hård när man säger kommandon. Och att hunden visst ska få följa med in på restauranger. Den frågan har hon varit väldigt engagerad i. Förra året gick hon runt på stan med kommunalrådet Lars Stjernkvist, som dessutom är multiallergiker. Han insåg direkt problemet.
En av de saker Sol Britt saknar mest sedan synen försvann är att ta del av det sociala livet och kulturlivet fullt ut. Hon känner sig begränsad. När ämnet kommer upp blir det jobbigt. Tårar rinner...
- Jag är rädd för att bli dum i huvudet. Man utvecklas inte intellektuellt, inte kulturellt och man stagnerar i sitt tänkande, hjärnan slocknar mer och mer.
- En väninna och jag gick mycket på opera, konserter och på Dramaten! Hela det livet är ju borta nu. Och så det här beroendet... Men jag klarar mig själv, det är viktigt att få känna mig så normal som möjligt.
Drömkonserten
Hon försöker aktivera sig med hjälp av en talfunktion på datorn och ett par talböcker i veckan brukar det bli. Hon försöker att inte bli isolerad. En känslig fråga ställs om vad hon helst skulle vilja se om hon kunde.
- Då skulle jag vilja gå till De Geer och både se och höra Filharmonikerna. Det är skillnad att både se och höra. Skulle jag få välja handikapp skulle jag hellre bli hörselskadad.
Det säger mycket med tanke på den musikälskare hon är. När hon känner sig arg är det hårdrock som gäller. På stereon spelas AC/DC, Whitesnake, Black Sabbath, men även U2, Queen och Genesis.
- Faktum är att hårdrock och opera har mycket gemensamt. Det är ganska aggressivt.
Brottades med råtta...
På tal om aggressivt, hur var det med den där råttan egentligen? Den var riktigt otäck av den tidigare artikeln att döma.
- Ja, den där gamla historien, ha, ha. Den var här nere vid centrumet, folk skrek och sprang undan. Då kunde jag fortfarande se och råttan var jättestor. Men jag har haft egna råttor och tycker att de är intelligenta djur och skulle ta tag i den, jag trodde att det var en tamråtta. Men då bet den mig i fingret. Och vägrade att släppa.
Blodet sprutade och Sol Britt gick från butik till butik med råttan hängades i fingret innan personalen i tobaksaffären förbarmade sig och tog fram en kartong där råttan skakades ned. Senare avslutade den sitt liv vid ett avgasrör för att sedan visas upp i NT. Och Sol Britt fick åka till vårdcentralen för en stelkrampspruta och penicillinkur.
Undviker djur
Hon gillar fortfarande råttor, men försöker hålla sig borta från dem och andra djur, för Ringos skull. Blir han sjuk så blir Sol Britt helt ställd. Helst ska han inte umgås med andra hundar heller vilket vissa hundägare har svårt att förstå. Hon har gått igenom mycket fram till sin 70-årsdag. Men något kalas blir det inte, i stället tänker hon åka bort.
- Jag kan inte ha en massa folk hemma, då hittar jag ingenting efteråt.