Det är en tjusig dam i rosa jumper som möter upp oss i sin fina villa i Karlshov. Håret har hennes sambo, dottern Britt-Louise "Bitten" hjälpt henne med. Det ser blankt och nytvättat ut.
- Ja, jag frissade mig på förmiddagen för att jag inte skulle se förskräcklig ut, men det gör jag ju aldrig, säger Ruth. Självförtroendet efter 100 år verkar det inte vara några problem med.
Hennes käpp som hon har tvingats ha med åren är lilablommig och matchar hennes jumper. Pastellfärger faller damen i smaken, rosa har alltid varit en favoritfärg.
- Ja, det är roligare att ha en sådan här käpp än en vanlig, förklarar hon. Skulle hon ha en käpp skulle den minsann se ut just så här.
Idérik och envis
Det är en bestämd dam som vet hur hon vill ha det. När villan hon bor i blev hennes på 70-talet hade hon många idéer och önskemål om hur hon ville ha det.
- Ja, jag är en sådan där envis kärring och jag hade en snäll man som inte sa emot mig, säger Ruth. Hon tycker om prylar och inredning och pekar på en bokhylla som gjorts om till skåp och en vägg som tapetserats och dekorerats precis så som hon ville. Sedan var det ju den där spegeln i vardagsrummet. Som hon hade speglat sig
i som 10-årig flicka hemma hos sin fars moster.
- Jag stod där vid spegeln och så frågade hon mig varför jag tittade så på den. Jag tycker om spegeln sa jag. Och då var jag där med min pappa så jag frågade om han inte kunde köpa den åt mig, men det sa han att han inte kunde. Ruth minns sin fattiga uppväxt i en familj med många syskon där hon redan som 12-åring fick börja arbeta och bidra med sin lön till familjekassan.
- Det var inte så roligt.
Ropade in sin spegel
Men hur blev det då med spegeln? Jo, under 50-talet gick den då avlidna mosterns dödsbo till auktion. Ruth var på plats med sin far för att ropa in den oförglömliga spegeln. Nu hade hon egna pengar att handla för.
En i auktionssalen började med att bjuda 5 kronor för spegeln. En annan skrek 8. Ruth bjöd över med 10 och spegeln blev som önskat hennes. Men det hon ännu inte visste var att hon fått den redan vid 8 kronor. Ruths dotter Bitten hjälper sin mor att avsluta historien.
- Efteråt så sa morfar till mamma att "hade du bara varit tyst så hade du fått den för 8, för det var jag som skrek 8".
Bitten och Ruth skrattar gott åt historien och tänker att det kanske var lika bra att det ändå blev Ruth och ingen annan som köpte spegeln. Av alla möbler de tillsammans ropat in på auktion konstaterar de att spegeln nog blir den sak de inte gör sig av med i första taget.
- Den har ju en rätt rolig historia, säger Bitten.
Efter Ruths unga år som piga gifte hon sig vid 24 års ålder med sin man Kurt. Åren som följde tillbringades mycket hemma med döttrarna Bitten och Gun.
- Jag var hemmafru. Min man ville inte att vi skulle lämna bort barnen om dagarna. Jag gick ut med barnen i barnvagn på förmiddagarna och sedan gick vi hem och åt. Det var så dagarna var och det gick bra det också.
Lärde av livet själv
När barnen blev större började hon arbeta som affärsbiträde i ett bageri och tog sedan arbete inom kommunens barnomsorg. På fritiden började hon även ta kurser
i bland annat näversöm och knyppling. Nyfiken som hon alltid varit tyckte hon det var roligt att få lära sig något nytt. Som liten hade hon bara fått gå i folkskola fram tills det att hon var 12 år. Därefter fick hon lära av livet själv.
- Ja, jag är självlärd. Men nu när jag är 100 år så behöver jag inte lära mig mer, säger Ruth och fortsätter.
- Jag har ju fått det så bra, hunnit med mycket och är väldigt nöjd med hur jag har det.
Efter att Ruth blev änka fick hon sällskap hemma av dottern Bitten som flyttade in 1985.
Trivs med varandra
Även om det från början inte var meningen att de skulle vara sambor fram tills i dag, trivs de i varandras sällskap och Ruth ser mest fördelar med att ha sin dotter hos sig. Hon kan bo kvar i villan hon älskar, får hjälp med det hon behöver och får privat färdtjänst av Bitten. Genom åren har de rest mycket tillsammans och det stilla livet som tagit vid så här strax innan 100-årsdagen ägnas åt korsord, handarbete och en å annan utflykt till S:t Olofs pensionärsförening.