Den visar sig vara en elegant kuliss för senaste nytt, en platt-tv. Allt är inte vad det synes vara.
– Så är ofta fallet, jag är alltid öppen när det gäller intervjuer, tänker ”det kan bli nåt helt annat”. Det handlar om att lyssna in, ta in och registrera, jag suger som en svamp, allting.
Med detta sagt hastar vår värdinna ut i köket för att hämta den varma tekannan. Bordet är dukat med koppar i tunnaste porslin och små laxsnittar lovar gott.
Journalistik, det är att beskriva ögonblicket här och nu. Det är så hon ser det på det som varit hennes profession i dryga 40 år. Maria Waxegård är sedan länge en välkänd profil i staden, skribenten med stil, verksam i Norrköpings Tidningar.
– Igenkänd? Ja, det är jag. Jag blir ofta stoppad på gatan och det är fantastiskt roligt, jag hejar på de jag gjort reportage om och det finns en spårvagnschaufför som plingar varje gång han ser mig.
Hur många ögonblick hon beskrivit med sin penna, hur många notiser, artiklar och reportage som hon smattrat fram på tangenterna, det har hon ingen aning om.
– Om jag sparat på det jag skrivit? Nej, nej! Jag har bara producerat, producerat, levererat heter det ju.
”Jag har hört, Waxegård, att du inte antecknar” sade redaktionschef Stärner (”han var en riktig ärkemurvel”) till den nya nyhetsreportern på Norrköpings Tidningar när 1970-talet var ungt.
– Och det stämde ju, så då fick jag ju börja med det. Men inte fakta, årtal och sånt, det kan man slå upp. Utan uttryck, det finns ju valörer. Jag är väldigt noga med orden, man ska inte uppta människors tid med strunt.
Hon hamnade rätt i det som kallades för ”Stormen”.
– Med redaktörer som trätte, litervis med kaffe i termosar, där cigarrettröken låg tät och vi skrev med kniven mot strupen. Väldigt, väldigt roligt, men jobbigt, förstås. Du kan inte ana vad vi jobbade, dagar, kvällar, helger, men det gjorde jag ju på slutet också.
Men nu är det slut i spalterna. Den 7 november publicerades en sista nyhetsartikel signerad Maria Waxegård, dagen efter att hon avtackats i mediehuset på Stohagsgatan. Hon i sin tur tackade för sig och alla de år hon arbetat på läsarnas uppdrag.
– Vi är ju läsarnas ögon och öron och får ta del av mycket som andra aldrig kommer åt, det gör det farligt också, man sitter med trumf på hand.
Det är därför som det är så viktigt att inte hysa förutfattade meningar. Som med det där lättsamma sommarreportaget hon skulle göra ute i Mem, där det låg en stor skonare för ankar. Vår utsända fick ett riktigt scoop.
– Det visade sig att polisen precis skulle slå till, jag fick dem att avslöja vad som var på gång, det var ett jätteknarkbeslag, en iskall brottsnyhet.
Det må ha varit en dyster novemberdag men när hon avtackades med tårta, kaffe, blommor och fina ord och arbetskamraterna sjöng ”Ja, må hon leva” eftersom hon också fyllde år just den dagen, ja, då var det värme i luften.
– Jag hade fasat för den där stunden, men nu är det bara glädje, det var inte som att dra ner rullgardinen, säger hon om sortin.
Entrén däremot, den var helt oöverlagd. Visserligen gjorde hon små tidningar redan som tioåring, ”med lite ditt och datt, jag till och med konstruerade ett korsord”, men det var inte skrivandets storstilade konst som Maria den unga månde ägna sig åt.
Den skönsjungande sjuttonåringen sökte till Operahögskolan, blev intervjuad i Göteborgs-Posten på kuppen- ”det ni”, men befanns vara väl ung. ”Kom igen om några år”, löd rådet som högsopranen aldrig lydde.
– ”Ska jag gå här och bara vänta och vänta?”, tänkte jag.
Det skulle hon inte. Kapabel sedan flickben, uppvuxen med starka kvinnliga förebilder i gestalt av mormor, mamma och katolska nunnor. Lagom till fjärde klass flyttade Maria, född i Göteborg och med skolstart i Borås, till klosterpensionen Maria Regina i Stockholms utkant.
– Mina nunnor, med robust humor, glada, utåtriktade, handlingskraftiga, de har haft stor betydelse. Det kan ha resulterat i att jag kanske höjt min stämma för mycket emellanåt, men jag är ganska klar över att vi får ett liv och att göra det mesta av det.
På pensionen, där det fanns flickor från en lång rad länder, rymde inte bara ordningsregler och fromma sinnelag utan också rikligt med tillfällen för sånger, charader, tablåer. Skolflickan stormtrivdes.
Ett antal år senare hittar vi henne i Hedemora, där hon börjar sin journalistiska bana på Södra Dalarnes Tidning. Det är så hennes vägar korsas med den nye tingsnotarien Frank Waxegårds, i ett samtal över en het kopp kvällste.
– Det var februari och hemskt mycket snö. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, sånt har jag aldrig brytt mig om.
Av ett vetgirigt pennskaft blev en nybliven fru och Norrköpingsbo tillika. Direkt efter bröllopsresan kom de tu till staden som de älskade från första stund.
Sedan 25 år bor de båda i en våning i stadens hjärta, med utsikt över virvlande vatten.
– Om du frågar mig ”har dina ord betytt nånting?”, då kan jag peka på statyn som står här nere i parken. Jag är hemskt glad åt den.
Konstverket ”Roterande acceleration” av Oscar Reutersvärd var tänkt för Norrköping, men var på väg att lämna landet när Maria slog larm. Hon skrev en helsida på kulturen och det tog skruv.
Det här var i sluttampen av ”de underbara åren”. Det var ett tiotal år då hon och kulturredaktör Inger Dahlman utökade NT:s kulturbevakning och skrev så pennorna glödde. Maria var också kvinnan som möblerade Hörsalen med rekvisita från Östgötateatern, för att skapa en lämplig bakgrund för skådeplatsen för den litterära parnassens vittra samtal, publikdragande utan like, utsålt bara några timmar efter att biljetterna släppts.
– PC Jersild, Per-Gunnar Evander, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten, Jan-Henrik Swahn, räknar hon upp en handfull av de författare som senare på aftonen bjöds på förtäring hemma hos kulturskribenten som just den dagen fyllde 40.
”Det var jätteroligt att arbeta med Maria. Hon var så full av idéer och alldeles självgående”, förklarar Inger Dahlman i dag i en e-post från norra Dalarna.
Självgående, fartfylld och med en entusiasm som kan försätta berg. Att sluta som skribent, det är det inte tal om, knappast att bromsa in heller. Nej, Maria har redan lagt in en ny växel. I höstas fick hon ett erbjudande om att gå in i bokprojekt, tog tjänstledigt tre månader och satte full fart. Dagarna rinner i väg.
– Man bara fortsätter med något annat, på mitt sätt. Man kan köra på till 80 har jag hört av mina äldre vänner, sen kommer krämporna. Så jag förväntar mig att hålla full fräs ett bra tag till.