Pennskaft som aldrig har bangat

Flammande cyklamen fyller fönsterbänkarna i burspråket. I ett hörn av den rosa salongen står en konstfullt broderad eldskärm.

Cyklande reporter.

Cyklande reporter.

Foto: Strand Mikael

Norrköping2014-11-29 13:32

Den visar sig vara en elegant kuliss för senaste nytt, en platt-tv. Allt är inte vad det synes vara.

– Så är ofta fallet, jag är alltid öppen när det gäller intervjuer, tänker ”det kan bli nåt helt annat”. Det handlar om att lyssna in, ta in och registrera, jag suger som en svamp, allting.

Med detta sagt hastar vår värdinna ut i köket för att hämta den varma tekannan. Bordet är dukat med koppar i tunnaste porslin och små laxsnittar lovar gott.

Journalistik, det är att beskriva ögonblicket här och nu. Det är så hon ser det på det som varit hennes profession i dryga 40 år. Maria Waxegård är sedan länge en välkänd profil i staden, skribenten med stil, verksam i Norrköpings Tidningar.

– Igenkänd? Ja, det är jag. Jag blir ofta stoppad på gatan och det är fantastiskt roligt, jag hejar på de jag gjort reportage om och det finns en spårvagnschaufför som plingar varje gång han ser mig.

Hur många ögonblick hon beskrivit med sin penna, hur många notiser, artiklar och reportage som hon smattrat fram på tangenterna, det har hon ingen aning om.

– Om jag sparat på det jag skrivit? Nej, nej! Jag har bara producerat, producerat, levererat heter det ju.

”Jag har hört, Waxegård, att du inte antecknar” sade redaktionschef Stärner (”han var en riktig ärkemurvel”) till den nya nyhetsreportern på Norrköpings Tidningar när 1970-talet var ungt.

– Och det stämde ju, så då fick jag ju börja med det. Men inte fakta, årtal och sånt, det kan man slå upp. Utan uttryck, det finns ju valörer. Jag är väldigt noga med orden, man ska inte uppta människors tid med strunt.

Hon hamnade rätt i det som kallades för ”Stormen”.

– Med redaktörer som trätte, litervis med kaffe i termosar, där cigarrettröken låg tät och vi skrev med kniven mot strupen. Väldigt, väldigt roligt, men jobbigt, förstås. Du kan inte ana vad vi jobbade, dagar, kvällar, helger, men det gjorde jag ju på slutet också.

Men nu är det slut i spalterna. Den 7 november publicerades en sista nyhetsartikel signerad Maria Waxegård, dagen efter att hon avtackats i mediehuset på Stohagsgatan. Hon i sin tur tackade för sig och alla de år hon arbetat på läsarnas uppdrag.

– Vi är ju läsarnas ögon och öron och får ta del av mycket som andra aldrig kommer åt, det gör det farligt också, man sitter med trumf på hand.

Det är därför som det är så viktigt att inte hysa förutfattade meningar. Som med det där lättsamma sommarreportaget hon skulle göra ute i Mem, där det låg en stor skonare för ankar. Vår utsända fick ett riktigt scoop.

– Det visade sig att polisen precis skulle slå till, jag fick dem att avslöja vad som var på gång, det var ett jätteknarkbeslag, en iskall brottsnyhet.

Det må ha varit en dyster novemberdag men när hon avtackades med tårta, kaffe, blommor och fina ord och arbetskamraterna sjöng ”Ja, må hon leva” eftersom hon också fyllde år just den dagen, ja, då var det värme i luften.

– Jag hade fasat för den där stunden, men nu är det bara glädje, det var inte som att dra ner rullgardinen, säger hon om sortin.

Entrén däremot, den var helt oöverlagd. Visserligen gjorde hon små tidningar redan som tioåring, ”med lite ditt och datt, jag till och med konstruerade ett korsord”, men det var inte skrivandets storstilade konst som Maria den unga månde ägna sig åt.

Den skönsjungande sjuttonåringen sökte till Operahögskolan, blev intervjuad i Göteborgs-Posten på kuppen- ”det ni”, men befanns vara väl ung. ”Kom igen om några år”, löd rådet som högsopranen aldrig lydde.

– ”Ska jag gå här och bara vänta och vänta?”, tänkte jag.

Det skulle hon inte. Kapabel sedan flickben, uppvuxen med starka kvinnliga förebilder i gestalt av mormor, mamma och katolska nunnor. Lagom till fjärde klass flyttade Maria, född i Göteborg och med skolstart i Borås, till klosterpensionen Maria Regina i Stockholms utkant.

– Mina nunnor, med robust humor, glada, utåtriktade, handlingskraftiga, de har haft stor betydelse. Det kan ha resulterat i att jag kanske höjt min stämma för mycket emellanåt, men jag är ganska klar över att vi får ett liv och att göra det mesta av det.

På pensionen, där det fanns flickor från en lång rad länder, rymde inte bara ordningsregler och fromma sinnelag utan också rikligt med tillfällen för sånger, charader, tablåer. Skolflickan stormtrivdes.

Ett antal år senare hittar vi henne i Hedemora, där hon börjar sin journalistiska bana på Södra Dalarnes Tidning. Det är så hennes vägar korsas med den nye tingsnotarien Frank Waxegårds, i ett samtal över en het kopp kvällste.

– Det var februari och hemskt mycket snö. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, sånt har jag aldrig brytt mig om.

Av ett vetgirigt pennskaft blev en nybliven fru och Norrköpingsbo tillika. Direkt efter bröllopsresan kom de tu till staden som de älskade från första stund.

Sedan 25 år bor de båda i en våning i stadens hjärta, med utsikt över virvlande vatten.

– Om du frågar mig ”har dina ord betytt nånting?”, då kan jag peka på statyn som står här nere i parken. Jag är hemskt glad åt den.

Konstverket ”Roterande acceleration” av Oscar Reutersvärd var tänkt för Norrköping, men var på väg att lämna landet när Maria slog larm. Hon skrev en helsida på kulturen och det tog skruv.

Det här var i sluttampen av ”de underbara åren”. Det var ett tiotal år då hon och kulturredaktör Inger Dahlman ut­ökade NT:s kulturbevakning och skrev så pennorna glödde. Maria var också kvinnan som möblerade Hörsalen med rekvisita från Östgötateatern, för att skapa en lämplig bakgrund för skådeplatsen för den litterära parnassens vittra samtal, publikdragande utan like, utsålt bara några timmar efter att biljetterna släppts.

– PC Jersild, Per-Gunnar Evander, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten, Jan-Henrik Swahn, räknar hon upp en handfull av de författare som senare på aftonen bjöds på förtäring hemma hos kulturskribenten som just den dagen fyllde 40.

”Det var jätteroligt att arbeta med Maria. Hon var så full av idéer och alldeles självgående”, förklarar Inger Dahlman i dag i en e-post från norra Dalarna.

Självgående, fartfylld och med en entusiasm som kan försätta berg. Att sluta som skribent, det är det inte tal om, knappast att bromsa in heller. Nej, Maria har redan lagt in en ny växel. I höstas fick hon ett erbjudande om att gå in i bokprojekt, tog tjänstledigt tre månader och satte full fart. Dagarna rinner i väg.

– Man bara fortsätter med något annat, på mitt sätt. Man kan köra på till 80 har jag hört av mina äldre vänner, sen kommer krämporna. Så jag förväntar mig att hålla full fräs ett bra tag till.

Maria Waxegård om

Släkten: ”Jag började första klass i Borås, där min farfar bodde, han var med och finansierade Algotsfabrikerna. På min mors sida har jag rötter i Romaneche-Thorin där morfars släkt har sitt vinslott och producerar beaujolais. Det var förresten Maison Thorin som introducerade Beaujolais Noveau i Sverige en gång.”

Heidenstam: ”När jag fick förtroendet att under 13 år leda sällskapet för Östergyllens Nobelpristagare öppnades många dörrar (och medlemsantalet fördubblades). Tyvärr fick synen på hans författande slagsida och personen kom att betyda mer än verket. Det spelar ingen roll att han ansågs radikal en gång och badade naken med Fröding. Och det värsta av allt; Heidenstam fick lida oförtjänt för att vara nazist trots att han dog före kriget och motade ut Rudolf Hess från Övralid med orden ”Här är det jag som är Führer”.

Birgitta: ”Under jubileumsåret 2003, 700 år sedan hon föddes, åkte jag runt och berättade om henne 25 gånger. Jag glömmer aldrig bygdegården på Vikbolandet, där det satt över 40 personer en mörk oktoberkväll. Birgitta är så mycket. Hon födde åtta barn OCH uppförde en jättekyrka i Vadstena. Hon läxade upp självaste påven och lyckades rida till till så avlägsna platser som Trondheim, Santiago de Compostela och Jerusalem. Och som enda journalist fick jag en intervju med Birgittasystrarna generalabedissa, Moder Tekla i Rom! Nu är jag aktiv i Katolsk Historisk Förening”.

Främlingsfientligheten: ”Jag vill mota främlingsfientligheten som sprider sig som en farsot. Folk är olika, talar olika och ser olika ut – så enkelt är det. Att bry sig om sina medmänniskor, det tänker jag mycket på nu, jag kan inte bara gå förbi den som sitter och tigger, man måste få bli sedd, att hälsa, som människa till människa, det är det viktigaste.”

Scoopet: ”Jag var första journalist på plats i Skangal, godset i Lettland som ägdes av Olof Palmes morföräldrar före kriget. Godset var helt förfallet när det skänktes till Frälsningsarmén i maj 1994, jag sov över natt i en vindpinad lada.”

Konsten: ”Som ordförande för Konstmuseets vänner, är jag den som suttit längst av alla, från 1993–2008. Jag arbetade för att det skulle hända roliga saker året runt, locka folk.”

Musiken: ”Den betyder mest av alla konstformer. Den överför känslor, målar utan ord. Jag är sedan många år verksam i Vadstena Akademiens Vänner och dess valberedning. Missar sällan förmånen att få lyssna till morgondagens stjärnor.”

Hemgården: ”Där har jag lagt ner mycket tid, arbete och intresse. Nu är jag ordförande efter femton år som vice ordförande, jag vill lyfta fram den som den unika mötesplats den är och få folk att känna sig som hemma.”

Ferrarireportaget: ”Jag är så förtjust i Ferrari, den är så vacker. Hösten 2001 fick jag chansen att provköra och det blev ett helsidesreportage, det brukar imponera på tioåriga pojkar. Det är enda gången som jag hamnat på löpet, det var en bagatell som gav eko.”

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om