Efter flera år i skolans värld har Ricki påbörjat en utbildning till fritidsledare på Valla folkhögskola, men vägen dit har varit allt annat än rak.
– Jag hade tur som kom in för jag har inga betyg, jag sumpade skolan från dag ett, säger han.
De stora problemen började då han gick i sjuan på Navestadsskolan och hamnade i handgripligt bråk med en lärare. Han blev utkastad och fick börja på Borgsmo i stället.
– Jag började röka och dricka och sket i skolan där också.
Han fuskade sig in på gymnasiet och till en början gick det helt okej. Första året kom han sig inte för med att lämna in sina slutarbeten som fanns på skolans stationära datorer. Datorerna byttes ut under sommaren och när han kom tillbaka och upptäckte att allt var borta så tappade han lusten helt.
Rickis privata liv var också lite väl händelserikt under de här åren. Han berättar att flera av hans vänner blev knivhuggna upprepade gånger. Själv blev han svårt misshandlad och efter det var han så rädd att han knappt vågade gå ut.
– Jag sov med kniv och allting. Till slut fick mamma och pappa nog, så de gav mig flygbiljetter och sa åt mig att jag var tvungen att åka härifrån.
Han klev på planet utan att veta vart han skulle. Föräldrarna hade ordnat med allt och efter ett byte landade han på Lanzarote, där han möttes av en familj han känt sedan han var liten. De skulle ta hand om honom tills allt lugnat ner sig.
Han kom hem igen lagom till rättegången, där personen som misshandlat honom dömdes.
När Rickis mamma en tid senare fick en stroke och hamnade i rullstol tog han på sig skulden, och det blev någon form av vändpunkt.
– Hon mådde ju så dåligt på grund av mig så jag tror det var därför hon blev sjuk, men nu är hon frisk igen, säger han och ser lättad ut.
Ricki tog visserligen studenten, men betyget bestod av 15 IG (icke godkänd). Nu var det inte de som hjälpte honom att komma in på fritidsledarutbildningen, utan all erfarenhet han samlat på sig.
Sitt första jobb fick han på ett boende för psykiskt funktionshindrade och efter det blev han erbjuden jobb på en skola för barn med funktionshinder. Sedan hoppade han runt på olika skolor genom Vikariebanken ett tag, innan han hamnade på Bråviksskolan i Lindö. Där började han också använda sig av dans och sång i jobbet.
När han inte längre behövdes som resurs på skolan fick han sluta.
– Fast jag förlorade inte kontakten med barnen. Jag träffade dem för ett tag sedan, de gav mig en massa kärlek och ville inte att jag skulle gå.
Han tog körkort och började åter igen hoppa runt på olika skolor som idrotts- och musiklärare. Vid ett tillfälle fick han tre dagars vikariat på Norrköpings Montessoriskola.
– Det var en så skön klass, jag tänkte "å vilka barn!".
Fyra månader senare fick han en dag till på samma skola och han berättar att barnen kom springande och skrek hans namn.
– Jag blev chockad att de mindes mig, jag hade ju bara varit där i tre dagar, men de tyckte jag var skön.
Inhoppen på Montessoriskolan ledde till ett längre vikariat som elevassistent och sammanlagt blev han kvar där i två och ett halvt år.
– Jag älskade varje sekund. Jag har Montessoriskolan att tacka för att jag har utvecklats som människa. Så uppskattad som jag varit där har jag aldrig nånsin varit.
Ricki ville starta en dansgrupp på skolan. Det gick trögt till en början, men till skolavslutningen 2016 lyckades han få ihop 150 barn som ville vara med och dansa för föräldrarna.
Han bestämde sig för att göra en dansvideo med några av barnen, vilket skulle visa sig bli svårare än beräknat. Utanför skolan jobbade han nämligen extra som gym-instruktör i zumba fitness, och under ett träningspass gick ett korsband av.
Han opererades, drabbades av en infektion, låg på sjukhus i två månader och fick äta antibiotika ännu längre.
Men dansvideon skulle bli av, det bestämde han sig för, och han spelade in ihop med fem barn från skolan. Det gav en riktig kick och dansgruppen – som bara blev större och större – fick namnet Fuerza dance kids.
– Jag dansade boliviansk folkdans när jag var 15, och när vi skulle ta i så att vi nästan bajsade på oss skrek vi alltid "fuerza". Det betyder styrka på spanska, förklarar Ricki.
Han lät trycka tröjor med gruppens logga på, och de spelade in fler och allt mer påkostade videor.
– Alltså, jag har lagt ut 22 000 av mina egna pengar. Morsan höll på att strypa mig när hon fick veta.
När Ricki kom in på Valla var han till en början osäker på om han skulle hinna ha dansgruppen kvar, men nu är det ingen tvekan längre.
– Jag får ta mig tid för det här är det bästa jag har gjort.
Han har också fått helgjobb på både Strömvillan och Lindö fritidsgård.
Ricki tänker att hans egen bakgrund hjälper honom att förstå vissa barn bättre. Han brukar vara ärlig mot barnen och berätta om det han varit med om, vilket han ibland fått kritik för av kollegor.
– Men jag bryr mig inte om det. Jag tror att barn behöver veta hur livet kan se ut, det kanske kan hindra dom från att göra dumma val själva.
Något annat som vissa kollegor har svårt att förstå är att Ricki kan umgås med både elever och deras föräldrar på fritiden, men för honom har det ingenting med jobb att göra.
– Jag har blivit mer som en vän än som en fröken, förklarar han.
Det har även hänt flera gånger att han blivit bjuden på barnkalas.
– Det var lite jobbigt när jag kom till Busfabriken och sa att jag skulle på kalas. Men jag blev ett barn när jag var där och lekte som vem som helst, säger han med ett flin.
Ricki känner sig övertygad om att han valt rätt yrkesbana – han ska jobba med barn och med dans.
– Nu vet jag vem jag är och vad jag ska göra, och jag måste hitta mina egna metoder.