Måndagen den 1 februari, det är då en ny organisation för Östgöta Media, som NT är en del av, börjar gälla.
– Vi kan väl kalla det här för en ”slutet gott - allting gott-intervju”, föreslår NT:s avgående kulturredaktör när tio dagar återstår.
Han är lite lätt försenad, har jäktat från biblioteket där han varit med och dragit upp riktlinjerna för för den temakväll som onsdagen den 27 januari ska hållas på biblioteket, där frågor som flyktingskap och migration ska diskuteras. Mats Granberg har fått hedersuppdraget att föra ett samtal med journalisten David Qviström, vars reportagebok ”Nyttiga människor” precis kommit i nyutgåva.
– Jag ser det som min stora final, säger han med ett glatt tonfall.
Nästa glada yttrande låter så här:
– Stadsbiblioteket är Norrköpings vackraste hus!
Tycker du verkligen det, på riktigt?
– Ja, ja, försäkrar han. Jag vet att det väcker delade känslor, men när du går förbi där mörka kvällar och allt är upplyst, säger han och låter resten av meningen få sväva fritt i luften.
Ett ljus i mörkret, all denna upplysning tillgänglig för alla och envar, visst kan det ses som en bild av kulturen, den som varit hans bevakningsområde sedan den 4 oktober 1999. Då blev han den sjätte kulturredaktören på Norrköpings Tidningar, där företrädarna i tur och ordning varit Viggo Loos, Nils Lindgren, Arne Malmberg, Inger Dahlman och Margareta Carlsson Ring.
Den nya redaktören var redan ett välkänt namn för kultursidans trogna läsare. Åbysonen var 21 år när han 1987 kunde börja kalla sig för frilansande litteraturkritiker.
– Jag hade köpt Jonas Gardells andra bok ”Odjurets tid” på Spiralen Bok&Papper och ville gärna få skriva om den. Så jag kontaktade Inger och frågade om jag fick lämna in en text. Efter ett tag publicerades den och jag fick lite blodad tand, så jag skrev om den ryska poeten och författaren Marina Tsvetajeva och då fick jag höra ”den där artikeln var inte så dålig”.
Han blev omslagspojke på NT:s personaltidning HäNT hösten 1999. I tidningen finns en intervju, med en resumé av hans förflutna; ”han har studerat litteraturvetenskap, historia och statsvetenskap vid universitetet i Linköping, varit kulturtjänsteman i landstinget och medarbetat i debattboken ”Efter konstens alla regler, östgötsk kultur inför 2000-talet”.
Att varje utgivningsdag förse läsarna med relevant, intressant, angeläget och stundtals upprörande kulturmaterial, kräver inte bara sin man utan även ett antal skribenter. Mats Granberg fick ganska omedelbart Pauli Olavi Kuivanen vid sin sida på tidningen, en kulturreporter vars penna också den flitigt producerat artiklar, krönikor och recensioner. Och tämligen omgående påbörjade kulturredaktör Granberg sitt värvningsarbete. En lång rad namnkunniga skribenter knöts till sidan.
– När det var som flest hade jag 27 namn på listan över frilansare som skrev för oss, däribland Inger Dahlman.
Resultatet av de drygt 16 år som han ansvarat för den kulturella bevakningen sammanfattar han med orden:
– Bra saker, inte så bra saker och en del rentav dåliga saker. Men jag är stolt över den kultursida som jag och andra bidragit till. Svårast blir det att lämna samarbetet med de frilansare som jag jobbat med väldigt länge.
Uppdraget har i sin tur bidragit till att han blivit en både uppskattad och kontroversiell person, lätt igenkännlig.
– Att det kommer fram folk på stan och kommenterar, det händer varje vecka. Och de som inte gillar det man gör, det får man höra direkt, i kommentarsfälten på nätet.
Det han särskilt satt pris på är att ha varit en skrivande redaktör, ”ha haft fingrarna på tangentbordet” och friheten att välja sina ämnen.
Han kan inte räkna alla de texter han skrivit, men ombedd att välja en ”bra sak”, tar han den artikel som pub-licerades 24 oktober 2012, om den belgiske författaren David Van Reybroucks ”tjocka, tjocka bok om Kongos historia”. Där väver Mats Granberg ihop sin intervju med författaren med en fyllig redogörelse av boken och kopplar ihop det med de erfarenheter hans mamma Solbritt gjorde som ung lärarinna i Kongo på 1950-talet.
– Det blev väldigt bra, att se det stora i det lilla och det lilla i stora.