Visst känns det som en tanke att detta söndagsbarn på sin ålders höst bor på äldreboendet med det passade namnet Solhöjden. I den bekväma tvårummaren i Vidablick har hon nära till dottern Aino, på mer än ett sätt. Dottern som bor några portar bort finns stadigt vid sin mors sida.
– Hon är här varje dag, ordnar med mat och ser till att det är fint, berömmer Maria. Det kan bli lite långtråkigt här hemma mellan varven, det blir lättare när Aino tittar in, då blir det soligt och glatt.
Maria har fått vänja sig vid ensamheten. Den 17 december 2012 dog hennes man Rune, ett par månader innan sin 90-årsdag.
Då hade de varit gifta i mer än 65 år, ett slitstarkt och lyckligt äktenskap med många skratt och mycket sång och musik. Även om det var knapert många gånger var Anderssons noga med att sätta guldkant på tillvaron.
– För mig har det varit viktigt att fira allt, bröllopsdagar, födelsedagar och namnsdagar, säger Maria.
Och nu ska 90-årsdagen firas. Hon berättar om den där smällkalla vinterdagen, söndagen den 18 januari 1925, när det var 30 minusgrader ute och snön låg i drivor. I kökssoffan på Vittinge gård i Kuddby födde Edit Pettersson, dotter till en storbonde, sin förstfödda. Nybliven fader var hennes fästman, torparsonen och drängen Melker Fröjdh.
– Mina föräldrar gifte sig sedermera i stora salen på Vittinge.
Några år efter flickan, som aldrig kallades för annat än Maj-Lis, kom lillasyster Elsa, i sin tur följd av Lasse (”men han har varit borta i över 40 år nu”), Ingvar, Stig, Kerstin och Ingeborg. Statarfamiljen flyttade mellan gårdar och socknar.
– Jag gick de tre första åren i Björksäters skola, sen flyttade vi till Broxvik och sen till Gårdeby.
Håkanbäck, så hette det gamla båtmanstorpet där Fröjdhs bodde i nästan tio år. I ett skjul fanns plats för en gris som slaktades lagom till jul.
– Det där fettet, det kunde man leva på hela vintern, tills våren och nässlorna kom. Och så hade vi en liten plätt där pappa odlade grönsaker, mangold och massor med lök.
– När man är statarbarn är det inget att skryta med, men inget att skämmas för heller, och det har jag aldrig gjort, säger Maria med eftertryck.
– Vi var fattiga, men lyckliga. Pappa och mamma sjöng mycket, de nynnade ofta när de arbetade och var det vindstilla kunde man höra pappa komma nynnandes när han var klar i lagården.
När bären mognade i skogen fick man ge sig ut och plocka, med en saftflaska och en smörgås som matsäck.
– Jag hade alltid 15 liter blåbär med mig när jag kom hem.
Kalla vinternätter var det tur att hon delade sovplats med sina systrar. De kröp ner i en imperialsäng, en sån där som kan skjutas ihop när den inte används. De fick sätta sig på sängkanten, lägga sina hoprullade kläder vid fotänden och krypa intill varandra.
– Så en frös. Men vi klarade det väldigt bra, inget av oss barn fick tbc. Men det kunde vara ner till fem minusgrader inne, både kaffehurran och vattenhinken var täckta med is.
Då värmer minnet från den där vårkvällen 1946 desto mer. Det var dans bortåt vägen i Gårdeby när hon mötte Rune Andersson. En resegrammofon svarade för musiken och när det blev en vals passade Rune på att bjuda upp.
”Hon var spännande och jag var lite blyg, men jag var specialist på vals”, berättade Rune många år senare. Maria svarade ja och på den vägen var det.
– Han var så snygg i sin ljusgråa kostym, men jag föll inte pladask, nänä.
Desto hetare känslor blev det när Maria for till Katrineholm, för att arbeta hos en av sina mostrar. Fitig korrespondens följde, med ”puss och kram och vad det var” och till pingst kom Rune med tåg och tog in på järnvägshotellet. Sen blev det bröllop fast det var kristider. Den 22 mars 1947 bullrades det till bröllop, en dag som hade inletts med snöstorm. På Åsgårds pensionat i Svärtinge vigdes de unga tu av kyrkoherde Sigurd Stridh.
De nygifta bodde i ett hyrt hus vid Klämma sluss, men när dottern Aino föddes sommaren 1948, hade flyttlasset redan hunnit gå, den första i en rad av flyttar. Svärtinge, Östra Eneby och Vidablick, där har de bott medan familjen utökats.
– Pojkarna kom till låns, förklarar Maria. Kent kom från Polen 1954 och Roger kom in i vår familj på 1960-talet.
Sen fanns ju farbror Kalle, en kär vän och granne till Rune från barndomsåren, som också han fick sin plats i familjen. Far i huset var målarmästare och försörjde de sina, både som anställd och genom att driva egen firma.
– Han levde för oss, för att vi skulle ha det skapligt och bo bra, säger Maria som tog hand om allt där hemma och lärde sig att vända på slantarna.
De flinka fingrarna har också visat sig vara gröna. På fönsterbänken står orkidéerna på rad och övertrumfar varandra i blomstringsprakt, lika levnadsglada som Maria själv.
– Jag trodde aldrig att jag skulle bli så gammal som 90 och nu ser det ut som jag skulle bli det i alla fall. Det piggar upp, det måste jag säga.