I lördags firade Norrköpings mesta bandyklubb, BK Borgia hedervärda 75 år. Lika länge har Lennart varit med i klubben som han var med och bildade när han själv och 40-talet var unga.
Några år senare gifte han sig med sin Birgitta, som tillsammans med dottern Gunilla sitter och lyssnar. Om några månader är det dags för den 72-åriga bröllopsdagen. Men de har känt varandra betydligt längre än så.
– Vi är barndomskamrater från Skarphagen, säger Birgitta och Gunilla lägger till; pappa var nio och mamma var sju.
86 år har Lennart och Birgitta känt varandra, det måste ju vara ett svårslaget rekord också det.
– Vi är som svart och vitt, vi har helt olika åsikter, men vi är aldrig osams för det, säger Birgitta.
– Nej, vi har aldrig varit osams, förklarar Lennart.
Vigseln ägde rum i Borgs kyrksal lördagen den 13 maj 1944. De nygifta flyttade till Engelholm, nedanför Ektorp för att fyra år senare flytta till Brudlyckan, där trebarnsfamiljen fick en lägenhet på Storsvängen 33.
Där bodde Lennart och Birgitta ända till för fyra år sedan, då de flyttade in i var sitt rum på äldreboendet Mariabacken i utkanten av Hageby.
När Lennart föddes i januari 1921 bodde han med mor och far i ett enkelrum i Fredriksdal, arbetarstadsdelen som gick under namnet Frisco.
– När jag var fyra år flyttade vi till Östra Ringgatan 19. Vi hade en liten lägenhet på vinden i ett hus med åtta lägenheter.
Familjen utökades. Först kom lillebror Leif och när lillasyster Gunvor föddes hade Lennart redan början småskolan i kommunhuset på Villagatan. Andra året gick han i nybyggda Villastadsskolan. Sen blev det fyra år i Borgsmoskolan, precis bakom Folkets park.
Folkskolegrabben blev springsjas på Wallins bageri. 1936 blev han elektrikerlärling hos AEG och där blev han kvar till 1956.
Lennart provade på ett par olika arbetsplatser men återvände 1960 till AEG, som han blev förblev trogen.
Lika trofast har han varit när det gäller idrotten. Sportintresset fick han från pappa Arvid, som höll på med boxning.
– Och jag höllt på med all idrott. Jag satt aldrig inomhus. Jag åkte skidor och skridskor sen jag kunde gå. Det hände ibland att jag körde sönder både mina och farsans skidor, så det var en ständig julklapp.
– Han åkte överallt, på soptippen och där det var mycket gupp, förtydligar Birgitta.
– Och skridskor åkte vi på ”Smacket”, där vattenverket ligger i dag. Det var fyrkantiga lergröper där, och vattnet frös fort.
Lennart fick redan i fjärde klass sitt smeknamn ”Loppa”, som sen har hängt med i alla år.
– Det där tyckte inte hans mamma Hulda om, säger Birgitta. När det ringde i telefon och nån undrade om Loppa var hemma, då fräste hon ”vi har inga loppor här” och så lade hon på luren.
Loppa och hans kompisar bestämde sig för att bilda en klubb, som de kallade för Kenty tills de upptäckte att det fanns ett Linköpingslag med samma namn. Skarphagen tillhör Borgs församling, så det nya namnet fick bli Borgia. Fotboll på sommaren och bandy på vintern var en vinnande kombination.
När klubben bildades 1941 var killar som Olle ”Bagarn” Eriksson, Rune ”Frippe” Eriksson, Åke ”Moset” Johansson, Kalle Jonsson och Svenne Karlsson med från start.
– Nu är jag den enda som är kvar, konstaterar Lennart.
De brukade träffas på 33:ans café, i korsningen av Hantverkargatan och Olai Kyrkogata, för att ha klubbmöten. Medlemsavgiften var 50 öre i veckan. Loppa var inte bara back utan också ”materialförvaltare och lite sånt”.
– Bandy har fängslat mig i hela mitt liv, jag höll på tills jag var över 50 år.
– Han slutade aldrig med det där, intygar Birgitta, på vintern var han sällan hemma. Var det inte bandy så var det hockey eller skidor.
Sista gången han stod på ett par skridskor var 2010. Då åkte han på ”Himpa” och barnbarnen kunde konstatera att morfar åkte fortare baklänges än de själva gjorde framlänges.
För Lennart ledde det ena till det andra. Borgia fick en förfrågan om att ställa upp för handikappidrotten och det ledde till att Lennart och Birgitta också började ansvara för det sommarhem för handikappade som låg ute i Svärtinge. Det var 1956 och engagemanget varade ända in till 1990-talet. 1970 var Lennart med och bildade Norrköpings Handikappsidrottsförbund.
Varje år åkte han och Birgitta på skidresor till fjällen med synskadade och i Lennart fick den synskadade Arne Örnborg en ledsagare.De var en effektiv sportduo, inte minst på tandemcykel.
Lite har väl Lennart slagit av på takten, men i garderoben hänger en röd tomtedräkt som han sytt själv, ett bevis på vem som är jultomten på Mariabacken.
– Han har hållit i gång i hela sitt liv. Han har alltid, alltid, alltid ställt upp. Jag vill bara berätta att det är han som dukar till alla fester här, syr alla dukar, sköter alla blommor och lägger upp byxor till tanterna som bor här, säger dottern Gunilla.
– Jag kan alltid sysselsätta mig. Sen jag blev pensionär har jag inte haft några bekymmer med det och inte innan heller. Livet, jag har trivts med det, säger Lennart.