Dessutom bör han kunna skilja mellan äkta och falsk persian liksom mellan juveler och glasbitar. ”Ja, det är nästan ingen ände på vad han måste kunna. Ty han är polis - eller i varje fall håller på att lära sig att bli polis. Polisskolan i Norrköping ger verkligen ett starkt intryck av yrkets mångsidighet och stora krav.”
Det var i februari 1961 som en entusiastisk reporter i N-ÖD rapporterade från ett besök i konstapelklassen som höll till på översta våningen i Lennings textilinstitut på Södra Promenaden.
Och det är där utanför grindarna som åtta män står samlade den här soliga måndagen i augusti 2014. Det är -64:orna som ligger i startgroparna för ett två dagar långt 50-årsjubilerande. Det var den 17 augusti 1964 som 54 unga män fördelade på tre klasser, började en ”intensiv och och praktisk polisträning”, som ledde till att de i maj 1965 utexaminerades som den största kullen poliser i skolans knappt tioåriga historia.
Statens polisskola i Norrköping hade startat i oktober 1954. Uppropet förrättades av polismästare Alvar Ekstrand, som också var lokal föreståndare för utbildningen.
Det var samma man som i artikeln i NT-ÖD i februari 1961 berättade att det dittills inte utbildats någon kvinnlig polis i Norrköping. ”Att tampas med fyllerister är ingenting för kvinnor”, konstaterade polismästaren, ”men annars är de mycket bra i polisarbete, särskilt vissa speciella sociala uppgifter, en del sedlighetsutredningar och så vidare.”
Bo Sonelin, med 44 år som polis bakom sig, minns hur det gick till när han själv blev utvald till polisutbildningen.
– Jag skulle fylla 21, hade gjort lumpen och tagit körkort, det var det väsentliga, och det var polismästare Ekstrand som bestämde. Jag kände ingen, det var bara nya ansikten, de yngsta var 19 år, men alla var vältränade idrottskillar.
– Sunt förnuft, det var nog det som var det viktigaste, säger Henry Bergsten, som inte heller han minns att det var några prov eller tester som föregick uttagningen.
De flesta var redan anställda hos polisen i Norrköpings kommun, men för att bli extra ordinarie eller ordinarie krävdes att man gått skolan. Polismästaren måste ha haft god personkännedom, för de som valdes ut till utbildningen valde sedan att stanna i poliskåren hela sina yrkesverksamma liv och flertalet av dem här i Norrköping.
En av de som flyttade är Anebybon Henrik Appel. Redan 1968 återvände han till Småland, där han jobbade i Eksjö polisdistrikt fram till sin pension. Han ler ett leende lika soligt som augustidagen när han berättar om sina förväntningar på det stundande 50-årsjubileet. Återträffarna har varit flitigt förekommande under årens lopp, där inte minst Ålandsresorna var en återkommande favorit, men nu har det gått tio år sedan sist.
– I dag har vi ett minutprogram, det är välfyllt. Men roligast är att träffas och ”tjôta”.
Och mycket snack blir det. Åtta man ska bli nio, de står och väntar på en utsocknes.
– Nu får du springa, Sören, hörs en uppmuntrande stämma när en man synes jäkta fram längre ner i allén.
– Han fotpatrullerar lite, skojar någon, han var ju hundförare förut.
– Hallå, hallå, säger Sören Andersson som tagit bilen från Skänninge. Han går runt och tar i hand, möts av orden ”tjenare, tjenare”, det var längesen”.
Han var kvar i Norrköping till 1977, för att sedan jobba i Motala, och mot slutet av tjänstgöringen blev det också ett år i Linköping.
Evan Gustafsson tar ett kliv framåt och gör en genomgång av festligheterna som väntar. Det ska strax bli lunch på Laxholmen och där ska de möta en hemlig gäst.
– Vill ni ha några ledtrådar?
Poliser med mångårig vana av förhör knäcker snart identiteten på lunchsällskapet. Det är den välkända fotbollsprofilen Åke ”Bajdoff” Johansson.
– Jag har många frågor att ställa till honom, jag vet inget om fotboll, försäkrar Sören.
Efter lunch väntar stadspromenad.
– Det har ju hänt en del sen vi fotpatrullerade, konstaterar Evan.
Framåt kvällen ska 50-årsjubilarerna bege sig till Bråvikens golfklubb, där väntar trerätters middag och ännu mer snack om de gamla, goda tiderna, när sammanhållningen var stark och arbetet lika intressant som omväxlande. Och så ska det ju vara underhållning innan det är dags att krypa till kojs.
– Bosse står för det, det blir lite tankeaktiviteter, säger Evan och svarar ”ja” på frågan om han själv stämt gitarren.
Det är tur att han gjort det, för Bosse Sonelin har dagen till ära skrivit en jubileumssång, på melodin från gamla ”34:an”. Så här ska 64-års konstaplar sjunga: ”Detta jobb har varit vårat uti herrans många år, detta jobb har varit vårt och det har nog satt sina spår. Denna kår, den har hängt i och den har gått i torrt och vått.”