Åren rullade på, ”det var ett jättebra jobb, jag trivdes med kamraterna och med ledningen”. I augusti 1980 tackade trotjänaren på reproavdelningen för sig. Och företaget tackade honom, rekordmannen.
– ”Det här kommer att stå sig hela tiden”, sade Lundqvist, berättar en påtaglig nöjd Gösta Karlsson 35 år senare.
Lundqvist, det var dåvarande tekniske chefen Stig Lundqvist som berömde Gösta Karlsson på NT:s civilavdelning AB Trycksaker. Gösta gjorde sitt sista kvällsskift på reproavdelningen och blev sedan pensionär på heltid.
”Rekordman i pension – i hela 51 år och åtta månader har han arbetat på företaget och den noteringen kommer i varje fall ingen av de nu anställda att kunna överträffa”, stod det att läsa i tidningen dagen därpå.
Det kunde Gösta tacka sitt resliga yttre för. Redan som liten var han stor, kan konstateras. När han som 13-åring gick till Arbetsförmedlingen och anmälde sig som arbetssökande slumpade det sig så att telefonen ringde, damen i receptionen lyfte luren, lyssnade ett tag och sade sedan ”jag tror jag har karln här”.
Det var NT-ägda Anderssons Litografiska Anstalt på Kungsgatan som behövde ”en stor rejäl karl.”
– Jag kan tala om för dig vad som hände sedan, säger Gösta med glimten i ögat.
– Jag gick dit och fick kicken för jag var för ung, fast sen sa de ”du är så stor och ser ut som om du är 16 år. Börj’ här i morgon, då. Vi börjar klockan sju”.
En drygt 180 centimeter lång Gösta infann sig nästa morgon. När han träffade sin blivande hustru Milly hade han redan hunnit arbeta i fem år. Gösta bjöd upp när det var dans på Verkmästarförbundet och som den dansante kavaljer han var hade han de rätta takterna i sig. När det var damernas bjöd Milly upp honom i sin tur.
– Vi var ett par i 70 år. Vi träffades och blev ihop och så gifte vi oss och det blev 65 år som gifta tillsammans.
Det var 1939 som vigseln ägde rum, ett dubbelbröllop, för samtidigt med Gösta och Milly gifte sig hans storasyster Maj och hennes man.
De nygifta makarna Karlsson bosatte sig på Hörngatan 18, runt hörnet från Göstas föräldrahem på Trozelligatan 1, i bostadsrättsföreningen Rekord.
I många år längtade Gösta och Milly förgäves efter barn. Sedan skaffade de sig schäfertiken Jerry, om vilken han säger ”den där hunden var som en människa”. Och så fick de Pelle, sin älskade son. Då var han fem månader och hade bott med sin mamma på mödrahemmet på Eknäsgatan.
”Grabben”, säger Gösta med varm stämma, när han pratar om Per-Erik, som sedan länge bor i Västerås. Som tur är finns ju också Kalle, Karl-Axel Ydremo och det på betydligt närmare håll.
– Det här, det är kusin Vitamin, säger Gösta och skrattar så gott när han tittar på sin 14 år yngre kusin, som sitter vid hans sida i det ljusa hörnrummet på Söderportens äldreboende i Hageby.
Förtjusningen är ömsesidig. Varje vecka är Kalle och hälsar på hemma hos Gösta, som bott här sedan mars 2011.
– Det var grabben som sade ”kan du tänka dig att flytta till ett äldreboende?”
– ”Näe”, sa jag, aldrig i livet. Men så förstod jag ju att han var bekymrad för hur jag klarade att bo själv, så då sade jag ”jodå, ordnar du det då?” Han kom bara ett par dar senare och sa ”du ska flytta till Söderporten”. ”Har aldrig hört talas om”, svarade jag, ”men det låter bra, jag har ju bott på Söder i hela mitt liv”.
På den vägen är det. Gösta kunde inte ha det bättre, försäkrar han.
– Det är gudomligt att bo här, jag stortrivs.
Han är inte mycket för att klaga i övrigt heller. Visserligen ser han dåligt, och säger att det beror på åldern och på alla de där åren vid ljusbordet på jobbet. Men han läser sin NT varje dag, tittar på rubrikerna så att han kan hänga med i det som händer. Hörseln är lite skruttig, den också, annars är det bra med det mesta.
På fötterna har han ett par bekväma gymnastikskor. De kommer väl till pass under de dagliga motionsrundorna. Sex gånger om dagen tar han sin rullator och går fyra varv runt hela våningsplanet. Och när det är allsång med Asta och Benny Wagnberg på Träffpunkten, som ligger på bottenplanet i samma hus, ja, då styr Gösta sina steg dit.
När han berättar om hur verksamheten på Träffpunkten varit hotad och ifrågasatt, ja, då skräder han inte orden om vad han anser om det kommunala besparingsförslaget.
– Då går jag ner dit och härjar också. Jag har en slogan; stridsropen skalla, träffpunkt för alla, det här är vår lunga, här vi ska umgås och sjunga, äta och spisa, det blir för själen en lisa, säger Gösta och hytter med näven.
Den kraftfulla versen har han diktat ihop på egen hand.
– Det bara ramlar på mig, det ena ger det andra.
Lika fåordig är han när det gäller att beskriva hur man bär sig åt för att bli en så glad 100-åring.
– Goda råd, nej, det kan jag inte ge, jag vet knappt själv hur jag är. Man ska prata och skoja, men några råd, det har jag inte. Jag vet inte hur det blivit så här att jag blivit så gammal.