– Där står han! utbrister jag.
Solen skiner generöst över Lagerbergs kolonioförening. Lars Pettersson, som har lott nummer 72, har lovat att möta oss vid infarten för att visa oss vägen. Vi har aldrig pratats vid, men jag känner igen honom direkt. En barfota man med yvigt skägg och färgglada kläder. Det är som om tiden stått still – ”Lasse Peking” är sig lik.
– Jag trivs ju så här, många säger ”varför går du som en maskeradfigur?” men allt annat är ju så grått, säger han där han vandrar vägen fram, med en ölburk i näven, som han förklarar med orden:
– Jag springer aldrig omkring på fylleriet, mina barn har aldrig sett mig full. Jag har det som en dryck, jag dricker inte vatten.
Det var på den svenska nationaldagen 6 juni 2013 som han tog över den kolonilott där rabarbern frodas i ena kanten av ett stort nysått grönsaksland. Ett par gamla ölsejdlar har fyllts med färska sommarblommor, den lilla stugan är lika välordnad som välstädad. Det är ordning på torpet.
– Det här är mitt sommarställe, jag vaktar mot tjyvar och mördarsniglar.
Han är väl förberedd inför 70-årsintervjun. Bunten med pressklipp är försvarlig och för ett par dagar sedan skrev han ner sin levnadsteckning som han högläser ur, där vi sitter i det nybyggda uterummet, som är en kombination av altan och kök.
Lars Petterssons liv började i en gammal sliten kåk på Nelinsgatan 7. Strax innan han skulle börja skolan gick flytten till en lägenhet med utsikt över urtavlan på S:t Johannes kyrka, den som som styrde skolpojkens liv.
I skolan i Klingsberg vantrivdes han, hemma likaså. En period var han på Syltens barnhem. När han kom hem hade han fått en lillebror.
– Stryk fick jag, jag minns hur jag lade pannkakor i kalsongerna för att dämpa slagen. Mamma tyckte jag synd om, farsan hade själv fått stryk av sin farsa.
Sina första slantar tjänade Lasse genom att köra ut NT och sälja Stockholms-Tidningen på söndagarna. Och det fanns ljuspunkter, han minns med stolthet hur han och en kompis vann den allra första tipspromenaden i Vrinnevi och fick dela på priset; boken ”Nils Holgerssons resa” och hur han var en i fotbollslaget Italia.
När han var 14 år rymde han hemifrån, för att aldrig återvända, bodde i en koja i Vrinnevi, hamnade på pojkhem och så var karusellen i gång.
– Efter det blev jag inbrottstjuv och umgicks med raggarna, var med när de körde på ”Draget” (Drottninggatan). Jag skulle bara bli 17 år, du vet ”lev farligt, dö ung”.
Han for illa, misshandlade, missbrukade både människor och droger, ”det var sprit och sniffande som var inkörsporten, t-sprit, rödsprit, blåsprit”, rymde och rymde.
– Sista gången jag rymde höll jag på att köra ihjäl en polis, han stod och siktade på mig med en pistol.
Lasse åkte i fängelse, kom ut, åkte in, försörjde sig som mopedbud, fabriksarbetare, stuveriarbetare. Kom till Göteborg, där han fick smeknamnet ”Lasse Peking” och gav sig ut till sjöss, samma år som han fyllde 19. Det var så han fick se världen, men det var inte så han ville se den.
När han gick i land 1967 började han resa på annat vis, liftade hela vägen till Indien, hans drömmars land dit han ständigt återvänt, oräkneliga gånger.
– Jag slutade räkna efter 30 resor. Förr slogs jag, jag var en slagskämpe, men det fick jag bort vartefter, det var Indien som gjorde det.
Innan dess hade han lämnat allt han skaffat sig, både lägenheten i Göteborg och sin motorcykel för några förödande år i parkerna i Norrköping, ”ett tag hade jag Hörsalsparken som adress”. Så kom vändpunkten, efter ett år på Norrköpingsanstalten. I augusti 1976 intervjuas en 32-årig Lasse i Folkbladet Östgöten om sitt arbete som fältarbetare på Verdandi, arbetarnas nykterhetsförbund.
Det blev hans uppdrag att erbjuda alternativ till drogerna för sina gamla polare från parkerna. ”De tycker att det är bra att jag har klarat mig”, sade Lasse , som gärna gav sig till skogs, badade, paddlade kanot.
På sitt cv kan han också skriva mopedbud, trädgårdsarbetare, lantarbetare ”jag har handmjölkat kor”, fabriksarbetare, stuveriarbetare, guide på transsibiriska järnvägen och många år som knalle på marknader, där han sålt smycken, kläder och väskor som han tog med hem från sina Indienresor.
Och hans oskrivna memoarer innehåller kapitel om hur han blev och förblev vegetarian, deltog i protester mot Vietnam-kriget och i almstriden, där han och Evert Taube båda klättrade upp i träden, hur han delat portgångar med Kenta och Stoffe, ” de var mods och jag var hippie, men vi hade trevligt ihop” och hur han levt partyliv på Riverian med dåtidens jetsetfolk som Gunther Sachs och Brigitte Bardot.
I många år for Lasse i skytteltrafik mellan Indien och Sverige, samtidigt som barnaskaran här hemma växte.
– Jag fixade till fyra barn, men jag har inte tagit hand om dem så mycket som jag velat. Till slut fick jag frågan från deras mamma, som alltid varit en mycket förstående kvinna; ”vad väljer du, familjen eller Indien?”.
Svaret var egentligen givet.
– Du vet, i oktober blir jag både nervös och kall om fötterna, då drog jag i väg.
När han fyllde 65 och blev folkpensionär var det dags att förverkliga barndomsdrömmen, att segla jorden runt.
Han gjorde sig av med den kolonilott han så länge brukat, sin Folkabuss, sin kanot och sade upp lägenheten. Han köpte en sex meter lång segelbåt, en havsfidra som han gav namnet ”Gaya, minutiöst förbereddmed skepparexamen, dykarcertikat, förarbevis och radiocertifikat, bara för att bli strandsatt i Tyskland.
De svenska skattemyndigheterna fann att en man som var på väg att segla jorden runt inte var bosatt någonstans i EU och därmed inte berättigad till den pension han fått om han hållit sig på land.
Nu ligger båten på ett varv i Tyskland, ombord finns hans minnen från alla resor. ”Lasse Peking” har återvänt till Norrköping, skaffat sig ny kolonilott och ser tiden an, smått förvånad över att han ska fylla 70.
– Jag klarade mig, jag har haft en djävla förmåga, hur det nu kan komma sig. Och jag har fortfarande kul, fast doktorn säger att jag bara har en millimeter kvar av min leverkapacitet.
Och drömmar har han också kvar.
– Jag har två ställen kvar på jordklotet som jag vill se. Tibet och Nya Guinea, resten har jag sett. Nu ska jag till Tibet, det har jag gett mig den på. Jag vill upp på ”världens tak”. Det har jag drömt om länge.