Jörgen Wibner och Towe Lindström hade levt ihop i tjugoåtta år. De har två barn tillsammans, Frida 17 år och Albin 27 år.
– Vi skulle gifta oss och tänkte berätta det för släkt och vänner. Men i stället för att planera för bröllopet fick jag planera för begravning, berättar Jörgen Wibner.
Det var den 16 juni förra året som Jörgen var på väg hem i bil från en konferens. Sin vana trogen hade han skickat ett sms till Towe för att berätta att han var på väg hem.
– Hon brukar nästa alltid svara direkt så när jag inte fick något svar kände jag att något var fel. Då jag ringde vår dotter men efter fem signaler trycktes samtalet bort. Jag ringde igen och den här gången svarade min mamma.
Jörgens mamma sa till honom att han skulle stanna bilen, men det var omöjligt eftersom han åkte på motorvägen.
– Jag fick veta att mamma var på akuten och jag hörde hur någon i bakgrunden gav henne instruktioner vad hon skulle säga. Jag blev orolig och frågade om det hänt Frida något eller om Towe blivit skadad.
Svaret han fick av sin mamma var att Towe var död.
– Jag bara skrek. I flera minuter skrek jag. De ville att jag skulle stanna så någon kunde hämta mig men jag kunde inte bara sitta där och vänta så jag stålsatte mig. Jag var fyra och en halv timme bort och minns inte hur jag tog mig hem.
Towe var 50 år. Hon hade fått en blodpropp i lungan vilket lett till en omedelbar död. Hon var elitmotionär som sprang flera mil i veckan och var noggrann med sin kost. Jörgen beskriver henne som en renlevnadsmänniska. Hennes död kom som en chock.
– Jag hittade Vimil av en slump när jag sökte efter information på nätet om sorg och sorgearbete. Och jag är tacksam att jag hittade dem. Det har varit min livlina.
Han upplevde att många i hans bekantskapskrets var rädda för att ställa frågor som kunde göra honom mer ledsen, men Jörgen hade ett stort behov av att prata.
– När jag gick med i Vimils Facebookgrupp kände jag stor samhörighet med de som var där och jag har fått ett jättestöd.
Vimil står för ”vi som mist någon mitt i livet”. Nätverket startades i Kungsbacka 1999 och har sedan spridit sig över landet. För fem år sedan startade ett lokalt nätverk i Finspång och sedan mars i år finns Vimil i Norrköping.
– Vi kommer ha vår andra träff den 7 april på Kafé Kuriosa, säger Håkan Ekberg, som är lite av spindeln i nätet i Norrköpingsnätverket.
Det behövs ingen föranmälan för att delta, det är bara att dyka upp. Planen är att träffas en gång i månaden för att samtala och fika.
– Allas katastrofer ser olika ut men alla har ett behov av att prata. Ofta är det bra att kunna prata om sorgen och det som hänt, om och om igen, säger Håkan Ekberg.
Utöver lördagsträffarna och Facebookgruppen gör nätverket spontant aktiviteter tillsammans. Det kan vara en utflykt till Flygvapenmuséet i Linköping, ett besök i De Geer-hallen eller en jazzkonsert på Crescendo. Framöver finns det tankar om restaurangbesök, naturaktiviteter, resor och att gå på idrottsarrangemang tillsammans.
Jörgen Wibner och Håkan Ekberg tillhör inte majoriteten i Vimil eftersom bara 15 procent av medlemmarna är män. De tror det beror på att män generellt sätt är sämre på att prata om känslor och har ett sämre socialt nätverk än kvinnor. En delförklaring kan också vara att kvinnor i högre utsträckning blir kvar själva eftersom de oftast är yngst i ett förhållanden och lever längre.
Eva Elmberg är på så sett mer representativ i Vimil. Hon var med från starten av nätverket i Finspång och är också delaktig nu, när Norrköpingsnätverket startas.
– Vi försöker nå ut till människor som har behov av stöd via begravningsbyråer, sjukhus, vår hemsida och sociala medier. Sen kommer en del kontakter genom mun mot mun-metoden. Vi vill att folk ska veta att vi finns så de kan ta beslutet vara med, säger Eva Elmberg.
Då tanken med föreningen Vimil är att människor som har sorg stödjer andra människor i samma situation är det viktigt att kunna vara en god lyssnare. Jörgen Wibner berättar att det finns många sådana på Vimils träffar.
– Jag brinner för Vimil och känner stor drivkraft att hjälpa andra, säger Jörgen Wibner. Håkan Ekberg och Eva Elmberg instämmer.