Gunnie Larsson har ett långt samhällsengagemang. Först som fackligt ombud inom hotell- och restaurang och nu som miljökämpe.
2014 kliver Gunnie Larsson ut på båten från den lilla ön utanför Grönland. Hon har alltid varit fascinerad av isberg och nu ska hon få se dem på riktigt. När hon ser de stora sjoken is falla ner i vattnet reagerar hon starkt:
– Det var otäckt att se det – hur fort isarna smälter, säger hon.
– Jag tänkte att vi måste verkligen göra någonting.
Gunnie binder fast de blå snörena som magneterna sitter fästa i, i räckena på broarna mellan Stadsmuseet och Kärleksparken. Sedan svingar hon ut magneten, ner i det strömma vattnet. Långsamt håvar hon in den igen. Där nere på botten ska dess dragningskraft suga åt sig det metallskrot som ligger där och förpestar naturen. Inget napp den här gången. Hon kastar igen.
– Nu är det napp! ropar hon plötsligt förtjust och upp kommer en lång, smutsig stång.
– Ett armeringsjärn, konstaterar Gunnie och lägger den till högen med de andra fynden: en gaffel, en kniv, mynt och några spikar.
Ett armeringsjärn! Gunnie berättar glatt för nyfikna förbipasserande vad de gör med magneterna i vattnet.
Efter ett långt arbetsliv gick Gunnie för tre år sedan i pension. Sedan dess har miljöfrågorna tagit upp allt större delen av hennes liv. Nu har hon tagit med sig ett gäng äldre på magnetfiske. Magnetfiske är en relativt ny hobby som växer explosionsartat i hela världen. Det går ut på att med hjälp av mycket starka magneter fiska upp föremål av metall som dumpats i våra vattendrag. För Gunnie är det en del i hennes miljöengagemang:
– Vi skräpar ner och förstör vår miljö, man bryr sig liksom inte. Vi måste tänka till lite vad vi gör, säger hon.
Och Gunnie försöker: hon sopsorterar, äter mindre kött och cyklar mest. Varje vecka (när det inte är pandemi) ordnar hon även en miljöcirkel för äldre i Rosengården där hon bor. De träffas och diskuterar miljöfrågor och gör aktiviteter.
– Och så är jag med i Greenpeace. Jag har sagt att behöver de någon som hänger i ett oljetorn så ställer jag upp. Men jag har aldrig fått frågan – de tänker väl att "den där gamla tanten, inte kan väl hon" – men de känner inte mig!
Var kommer det här engagemanget ifrån?
– Jag har tittat mycket på naturprogram och insett att vi måste börja ta hand om naturen. Bara det att det knappt finns några insekter kvar. Och det jag såg på Grönland – det var otäckt. Jag tänkte att nu måste vi verkligen skärpa till oss!
Gunnie ordnar med den starka magneten innan den ska kastas i vattnet för att dammsuga botten på metallskrot.
Gunnies samhällsengagemang sträcker sig långt tillbaka. Under många år arbetade hon som fackligt ombud inom hotell- och restaurang efter att själv länge ha arbetat som servitris och kallskänka.
– Jag insåg tidigt att ensam inte är stark, säger hon.
– Och det finns fortfarande mycket kvar att göra, fortfarande många arbetsmiljöproblem. Jag går aldrig någonstans där de inte har kollektivavtal, det finns en jättebra app för det där man kan se vilka som har.
Magnetfiske är en växande hobby. En extremt stark magnet, neodymmagnet, används för att fiska upp metallskrot i vattnet.
Efter fikat samlar Gunnie ihop allt de fått upp från magnetfisket. Det ska köras till skroten. Genom att vara mitt inne i stan har fler fått upp ögonen för aktiviteten och hon konstaterar glatt att flera som går förbi visat intresse. Förhoppningsvis har hon redan lockat dem till den nya grupp hon ska starta inom ABF till hösten.
Finns det några likheter mellan ditt fackliga engagemang och engagemanget för miljön?
– Jag tycker att man ska bry sig om varandra. Jag bryr mig om folk ikring mig och de som växer upp nu. Nu ska mitt gudbarn ha barn till exempel, det blir kul – då får jag ju leka igen. Vi ska kasta vattenballonger. Och då måste man ta upp plasten – det ska jag lära honom, haha!