Från turistchef i Söderköping till professionell fotbollstränare. Ett överraskande byte till journalist på Norrköpings Tidningar och därefter en mellanlandandning på lokalradion. Ett nytt tvärkast till Hotell Stallet i Åtvidaberg följt av SAS Wine Club. Till sist mångpublicerad vinskribent och egen företagare. Ändå tycker Karl-Axel Svensson inte att han haft någon riktig karriär.
- Under 20-25 år var fotbollen hela mitt liv. Men den har kostat mig både äktenskap och karriär. Jag hann inte med något annat än fotboll, säger han.
Men en karriär har du väl ändå fått Karl-Axel?
Han skrattar.
- Jo, det kan man ju säga. Jag har ju gjort en del. Det beror på vad man lägger
i orden, säger han och blir tyst och eftertänksam.
- Från ingenting så har jag ju lyckats med en del saker i alla fall. Men jag har aldrig sett det på det viset, säger han och ler.
Blyg pojke
Från början var Karl-Axel en blyg pojke. Han kom från enkla förhållanden och minns hur han som barn ofta lekte ensam i sin egen fantasivärld. En fantasivärld där han ibland kanske var någon annan. Visst hade han kamrater som han lekte med på en intilliggande äng hemma i Bjärby, men det var först när han blev äldre och fotbollen kom in i hans liv som han förändrades på riktigt:
- Jag är en helt annan människa i dag tack vare fotbollen. Det var fotbollen som gjorde mig till den jag är och vinet förde mig ut i världen.
Precis så ser Karl Axel Svensson sitt liv efter 70 år. Men någon direkt karriär har han som sagt inte tänkt att han haft.
Arbete har alltid varit ett viktigt glädjeämne för Karl-Axel. När vi träffas för intervju är han nyss hemkommen från en av sina vinresor för Svenska Vinsällskapets räkning. Denna resa blev inte längre än till Stockholm för vinprovning, men annars rör han sig ohämmat både inrikes och utrikes. Hundra resdagar om året brukar det bli och han kan inte minnas senaste gången han hade en "normal" semester.
Aldrig behövt söka jobb
Ibland åker han ut på landet, men inte för att koppla av. Det behöver han inte säger han:
- Jag känner mig fortfarande som 25 och vill inte erkänna att jag är gammal.
Till skillnad från många andra har Karl-Axel haft turen, eller om det kanske varit skicklighet, att få arbeten som han själv aldrig sökt. Som när han
i början av 1980-talet, efter att ha varit tränare för IFK Norrköpings juniorlag och assisterande tränare för IFK:s A-lag, blev erbjuden att leda Sleipners storsatsning. Ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.
Hans minns tiden inom fotbollen som lärorik och en tid i livet där han hittade sig själv.
- Jag var oerhört blyg som ung. Jag minns fortfarande mitt första föredrag i skolan. Det var förfärligt alltså. Men fotbollen gav mig chansen, eller tvingade mig att utvecklas som människa. Fotbollen var mitt universitet. Jag fick lära mig fysiologi, psykologi, pedagogik, ledarskap och hur människor fungerar i grupp, berättar han.
Men hans tid inom fotbollen blev också tuff. Efter han lyckats hålla kvar Sleipner i division ett efter en hård säsong blev oroligheterna inom laget för stora. Några spelare kom med ett ultimatum: "Antingen går tränaren eller så går vi!"
- Det var det största nederlag jag haft som tränare, säger Karl-Axel som tvingades lämna klubben.
Blev vinkrönikör
Men nya utmaningar väntade runt hörnet. Ett erbjudande som lokalredaktör för NT i Söderköping nappade han på och tog då tillfället i akt till att lägga mer tid på det som under en utlandsresa på 1960-talet kom att bli hans andra stora passion i livet - vinet.
Efter att ha övertalat cheferna på tidningen att vin var en trend på ingång och att Stockholmstidningarna minsann vågade skriva om den "livsfarliga alkoholen" publicerades hans första vinkrönika. Han hade fått lov att göra den på sin fritid och den följdes av starka reaktioner.
- En dag när jag kom in på redaktionen sa redaktionschefen "vi har haft minst 200 samtal". Jag trodde så klart att dessa samtal var glada och positiva, men då sa redaktionschefen. "Inte ett enda av dem har varit positivt. De har hotat med att säga upp tidningen om vi fortsätter skriva om sprit."
På Aftonbladet
Karl-Axel minns hur han tänkte att det var kört. Men, nej då i vanlig ordning löste det sig, och det till det bästa.
- I slutet på 80-talet fick jag möjlighet att jobba för FLT, Förenade landsortstidningar. Då skrev jag krönikor för dem som gick ut till 40-50 tidningar.
I slutet där skrev jag både åt FLT och åt Aftonbladet. Då var jag mest läst
i hela Skandinavien. That’s it, avslutar mannen som aldrig har haft någon karriär.