– Nej!
Lyder hennes resoluta svar på den omöjliga frågan. Nej, rekvisitör Karin Jagerfelt har verkligen inte en aning om hur många saker som ryms här i källaren på Slottsgatan, där Östgötateatern har sitt rekvisitaförråd sedan början av 1980-talet. Någon miljon, kanske? Om man räknar in de båda viltsvinen som hänger i taket, de tomma spritflaskorna som trängs på en hylla, alla paraplyer och parasoller. Här slängs inget, utan här vårdas, fixas och trixas. Och långtifrån allt är vad det synes vara.
Hur hamnade hon här?
– Jag är långväga ifrån, säger Karin. Jag är från Linköping.
Av en pysslig liten flicka som stickade och virkade så det stod härliga till blev en tonåring med teaterdrömmar.
– Jag skulle bli skådis. Det bestämde jag när jag gick på gymnasiet och började gå på teatern. Jag såg alla föreställningar.
Karin började den ettåriga teaterlinjen på Marieborgs folkhögskola. Efter en termin gick hon till Östgötateaterns ekonomichef och frågade om det fanns något jobb.
– Jag kunde ha gjort vad som helst för att få vara på teatern.
Och vad som helst visade sig vara ett halvårs provanställning på rekvisitaavdelningen.
– Det var knappt jag visste vad det var frågan om.
Drömmen om att stå på scenen förverkligades. När skolteaterpjäsen ”Skälmen från Bokhara” hade premiär på Lilla teatern höstsäsongen 1975, då stod Karin där med en körsbärskorg på huvudet. Hon var statist och föreställde en körsbärsförsäljerska. Sen fick det vara nog med rampljus.
– Jag bestämde mig rätt tidigt för att inte stå på scen. Det är en nervsak, tror jag.
Så mycket bättre med ett liv i kulisserna. Det är där hon håller till under föreställningarna, ser till att allt är på rätt plats och att skådespelarna har vad de behöver.
Varje ny föreställning innebär nya inköp. Karin har en budget, men försäkrar att hon håller hårt i slantarna. Det roligaste är att skapa en illusion med små medel. Och med rätt effekt. Hon har certifikat för att förvara och förbruka pyroteknik. Säger det pang! på scenen, ja, då vet man att Karin har haft ett finger med i spelet.
Vi tar en rundtur, där nya sensationer väntar runt varje hörn. Vi går förbi en kartong märkt ”blodiga kroppsdelar” sida vid sidan med en kartong märkt ”änglavingar”.
– Nu tar vi nåt ur högen, säger Karin. En klassiker är väl ändå Hamlet, säger hon och lyfter upp en dödskalle.
Tidigare rymdes även en attributverkstad i teaterns verksamhet. Nu får Karin och hennes två kollegor på rekvisitan oftast fixa det som behövs själva, alternativt leja ut uppdraget.
Efter dödskallen väntar oss en urna med aska. Den användes i Lars Norén-pjäsen ”Demoner”.
– En skådis skulle hälla ut sin döda mammas aska. Så då fick vi ta reda på hur det ser ut och blanda till rätt blandning, så att utseendet och mängden överenssstämde.
Det är vid sådana utmaningar som en Aha!-upplevelse väntar.
– När man hittar det perfekta.
Det är ett regelrätt detektivarbete som kräver spaning. Fyndplatser är Tradera, Blocket, secondhand-butiker och så kommer snälla människor och skänker saker som kan komma väl till pass.
Nästan allting blir kvar här, för att återanvändas, men ett och annat får ändå lov att försvinna. Av en hel hord på 40 synnerligen naturtrogna viltsvin, tillverkade på teatern till pjäsen ”Amadeus”, finns nu bara två kvar.
– Vi har haft auktion ihop med kostymateljén, förklarar Karin och fortsätter den guidade turen mellan hyllorna.
– Det här är en liten lustig figur som vi kan titta lite närmare på.
Figuren visar sig vara en köttätande växt, ganska medtagen efter en lång rad föreställningar. Den gjordes till ”A little shop of horror”, men fick figurera även i ”Familjen Addams”.
– Den pjäsen var en favorit för mig, väldigt, väldigt rolig att jobba med. Och då fick jag praktisera pyroteknik – lagligt!
Nästa pjäs vi förevisas är ett blänkande svärd, måttbeställt för rollen Lurch i ”Familjen Addams”.
– Han är svärdslukare också, så jag fick hans innermått (läs magsäck) och fixade fram det här.
Specialgrejer, det är Karins specialitet och förtjusning. Som lilleputten, med kostym sydd på teaterns ateljé.
– En liten karamell, ett sånt hantverk man kan beundra.
Sen har vi ju de vanliga yrkesknepen, som att i whiskykaraffen hälla upp vatten med några droppar sojakolorit.
Att till ”Swedenhielms” fixa fram ett fat med löjromssnittar, i trä. Och samtidigt göra några riktiga, för skådespelarna att tugga i sig på scenen.
– Det går att fixa med finrivna morötter och lite keso, det ser precis likadant ut.
Det har gått 40 år sedan den teatersugna flickan klev in på rekvisitaavdelningen.
Inte en dag har hon ångrat sig, hur skulle hon kunna göra det?
– Ingen pjäs är den andra lik.
Nya pjäser, nya uppdrag. Trixandet, fixande, pysslandet och skapandet fortsätter.
Här i förrådet finns allt möjligt.
Och här är inget omöjligt.