– Det är det här associationsspöket, fortsätter hon samtidigt som hon ställer fram nybakad saffranskaka och hämtar kaffekannan. Det är det spöket som är förklaringen till hur hon får alla sina idéer.
Det rejäla matbordet är uppdukat med med kort av alla de slag. Det är stora och det är små, och det är några med glitter på.
En mönstrad kjol, julprydnader, en ängel i bearbetad halm och Norrköpingssymbolen från 1984 är något av allt det som väckt hennes skaparlusta genom åren.
Hon har kommit fram till att det nog är runt 6 000 julkort som hon skickat i väg under årens lopp. Delad glädje är dubbel glädje.
– Först blir jag glad själv över att hålla på och sen blir jag glad igen när jag hör vad mina vänliga vänner säger hur mycket de uppskattar att få ett kort från mig.
Det var barndomens kusinträffar hemma i Örebro som först väckte hennes kreativa ådra. Kerstin, äldst av tre systrar, beskriver sin pappas sida av släkten som ”färg och form” medan mammas sida bidrog med musikaliteten. En kusin var Gunvor Lindroos, som blev textilkonstnär och gifte sig med arkitekten Bengt.
– När vi kusiner träffades satt vi vid köksbordet och pysslade, minns Kerstin.
Det allra första julkortet hon gjorde skickades förmodligen en trappa ner, till jämnåriga bästisen Ingrid som bodde i våningen under.
Efter examen från realskolans handelslinje började Kerstin på småskoleseminariet i Norrköping. Av lärarinnan Sussie Stille fick hon stort A i teckning och välskrivning. Som färdig lärare började Kerstin på Matteusskolan, för att sedan flytta över till nybyggda Hagaskolan. Hon förblev Östra Eneby rektorsområde trogen, med undantag för de fem år då hon och en kollega på uppdrag av Skolöverstyrelsen arbetade med ett stort projekt för att ta fram den handstil som skulle läras ut i skolan.
– Skriften är viktig, den har jag fått mycket fortbildning i, säger Kerstin vars ständiga käpphäst varit att alla barn måste få lära sig läsa.
– Jag tyckte mycket om att vara lärare.
Själv blev hon trebarnsmor och 1967 flyttade familjen Haapaniemi till en villa i Karlshov. Även om Kerstin självkritiskt tycker att de julkort hon då gjorde inte är så mycket att yvas över, var det ändå full produktion långt in på nätterna.
– Jag var van att jobba sent på kvällen, efter att barnen lagt sig, ofta fram till halv två. Många gånger hade jag föresatt mig att börja med julkorten senast till allhelgonahelgen, men jag var alltid i tidsnöd. Jag åkte ofta ner till postterminalen sent på sista kvällen man var tvungen att skicka korten.
Det genomgående för hennes julkort har varit att de handlat om något som skett under året, någon resa som hon varit i väg på eller om den där dagen när hon höll på att elda upp hela huset. Det var 1983.
– Jag höll på och kokade 12 liter älgbuljong, sen skyndade jag mig i väg till skolan och glömde bort kastrullen.
Då var det roligare med motivet från 2008, som hon tackar då 11-åriga barnbarnet Malin för, som kom med idén till det utfällbara pianot i miniatyr.
- Vi var 3 000 sångare som sjöng vid en konsert med Kjell Lönnå i Globen det året, säger Kerstin som är mångårig sopran och ackompanjatör i Odd Fellows fyrstämmiga kör.
Hon gick i pension 1992, samtidigt med sin make Torsten. Året innan hade de firat 40-årig bröllopsdag. De hann få ytterligare sju år tillsammans innan han gick bort. Kerstin flyttade till en lägenhet och såg till att få med sig alla julkort i flyttlasset.
Förra årets julkort fick motivet av en u-båt, en tanke som flöt upp när hon följde nyhetsflödet om intrång i svenska farvatten.
– Jag googlade på u-båt och fick fram olika modeller, och sen tog jag mönstret till havsvattnet från den här tunikan, förklarar hon och visar på plagget hon bär.
Det är så mycket lättare att massproducera julkort nu, med egen dator, skrivare och kopiator, till skillnad från de tidiga årens spritstencileringsapparater. Fast några julkort daterade 2015 har det inte blivit, det får bli nyårshälsningar i stället. I kortform, förstås.
När sändlistan var som mest omfattande bestod den av 150 namn; familj, släkt och vänner. Nu har den krympt till hälften.
– Många vänner har gått bort, det blir ju så med åren.
Det är ett givande och ett tagande. Kerstin brukar få ungefär lika många kort som hon skickar.
– Skickar du påskkort också?
- Nej, aldrig i livet! Jag koncentrerar mig på det här.