Claës Weinar häller upp lite Loranga i ett glas där han sitter i solvärmen på Café Broadways uteservering. Ett stenkast eller två längre ner på Bråddgatan ligger den ståtliga byggnad som i 38 års tid var hans andra hem.
Nu är han på väg till den trettonde (”nej, jag är inte skrockfull”) föreställningen av sammanlagt femton som spelas i Gästabudssalen på Löfstad slott. Där struttar han omkring som en gubbsjuk typ på 62 vårar och denna hans gestaltning av Arnolphe skapar skrattsalvor och förtjusta recensioner. ”Weinar har en textmassa utan like att ta tag i och han gör det med den äran”, lyder ett omdöme om prestationen i klassikern ”Hustruskolan”, i regi av Göran Sarring.
”Alltsammans slutar gott och publiken får sig ett skratt”, konstaterar recensenten. Gott så, men nu börjar vi från början och den mest uppenbara frågan – varför stavar han sitt förnamn med ett par prickar över bokstaven e? Svaret är godmodigt.
– Det heter ”trema” och det påverkar överhuvud taget inte uttalet. Det var min estetiska mor som hade sett det i några sammanhang.
På den tiden bodde familjen Weinar i Björkhagen, söder om Söder.När Claës var nio år gick flytten till Granby gård på Järvafältet. Far i huset var militär och familjen hade tjänstebostad i lantlig miljö.
– Den där känslan av frihet, att inte trampa folk på hälarna.
Den känslan bär han med sig från barndomen. Nu har han bott i många år i Furingstad socken på Vikbolandet.
Claës lärde sig köra både traktor och häst och vagn. Inne i stan låg Högre Allmänt Läroverk för gossar å Norrmalm, det som oftast kallas för Norra Latin. Där gick ynglingen och tvekade inför framtiden.
– När jag tog studenten visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var väldigt ambivalent.
En god vän till ett par goda vänner gav ett gott råd; ”läs juridik, så kan du jobba hos mig sedan”.
Rådgivaren var dåtidens stjärnadvokat – Henning Sjöström – som kort därefter lät importera en Rollls Royce. Bakom ratten på resan från Paris till Stockholm satt unge Claës och i baksätet tvenne herrar, ”det var en speciell resa”.
Fast juridiken var inte rätt. Men det var inte han själv som ställde sig den befogade frågan.
– Det var en flicka som för en kort tid blev min fästmö och fru, hon såg att jag inte trivdes och undrade ”vad vill du göra?”.
Och han som i tonåren sjungit sig till en roll i musikalen ”Oliver” på Oscarsteatern, med Jarl Kulle i huvudrollen, visste plötsligt vad han ville. Han började på Calle Flygares teaterskola. Året var 1968 och våren 1970 började han sitt frilansande liv. När Povel Ramel satte upp Knäppupps jubileumsrevy ”Karamelodier” fanns Claës med i ensemblen. Sen kom en annan fråga.
Det var teaterchefen John Zacharias som ville se Claës i rollen som Snowboy i ”West Side Story” på Östgötateatern. Han kom till Norrköping i akt och mening att vara med i en uppsättning för att sedan återvända till Stockholm, dit han flydde varje ledig stund. 43 år senare vet vi hur det gick.
– De två åren som frilansare hade handlat mycket om sång och dans, men jag ville spela teater också. Och det var en otroligt fin atmosfär här på teatern, så jag ville stanna.
Det fick han – med besked.
Han kan inte räkna dem alla, men gör ändå en höftning. Jo, det är allt över 100 roller som han haft, i allt från musikal och nyskrivet till klassiskt och barn- och ungdomsteater.
– Man fick ta sig an jätteutmaningar och man jobbade jämt, jämt, jämt.
Och när också Lena, hon som är kvinnan i hans liv, fick arbete som dansare vid Östgötabaletten, ja, då gick teaterlivet som en dans.
– I sommar har vi varit gifta i fyrtio år.
Claës provade också ett par andra roller, dels som stridbar ordförande i olika omgångar inom Teaterförbundets lokalavdelning, dels som personaladministrativ chef i en treårsperiod. I december 2009 höll en 64-årig aktör på att repetera ”Vildanden” när dråpslaget föll. Han som varit frisk som en nötkärna fick diagnosen akut myeloisk leukemi.
Det blev ingen teaterpremiär, utan en oviss och mycket tuff tid med behandlingar som var otillräckliga. Den 27 april 2010 fick han nya stamceller, donatorn var en ung, tysk man som hittades via det internationella donationsregistret.
– Tack vare en fantastisk personal på Hematologen på US i Linköping och en empatisk donator sitter jag här i dag. Och jag mår väldigt, väldigt bra, jag äter inte ens medicin.
Han pensionerade sig som 65-åring, bestämde sig för att ligga lågt och ta vara på sina dagar. Det har han gjort. Så kom frågan från Sarring och Claës bestämde sig för att tacka ja. Efter att ha rosats för sin roll säger han att han ”lite dansar på moln just nu” men förklarar att det är vackert så.
– Jag måste inte jobba med teater. Jag trivs fruktansvärt bra ändå.