Den längre versionen är på 252 sidor, med sammanlagt 105 bilder och ett omslag målat av författaren själv. ”Historisk fäktning som konst och vetenskap” lyder den svenska originaltiteln. Den tjeckiska översättningen, gjord av författaren själv, är fyra sidor längre, 256 sidor.
– Svenskar tycker inte om långa meningar, men på tjeckiska betraktas det som ett tecken på gott författarskap, säger Blanka Karlsson.
För åtta år sedan grundade hon Blanka Pragensis Förlag. Året därpå började hon skriva på den bok som hon nu fått hem för korrekturläsning.
– I måndags fick jag min första svenska pensionsutbetalning med posten och några timmar senare kom boken som ett provtryck, från ett tryckeri i Prag.
Så fort böckerna ligger klara ska en bok postas till svenska kungen, en annan till den tjeckiske presidenten. Det är så hon gör med sina skrifter, skänker ett exemplar till vardera lands främsta representant. I gengäld får hon vänliga tackbrev, hon visar ett undertecknat av Carl XVI Gustaf.
"Längtar efter att fäktas!"
– Min livsuppgift för mig i Sverige är att vara en länk till Tjeckien. Men jag vill inte flytta dit. Här är mitt hem, min säng och mitt skrivbord, förklarar hon och utbrister i ett ivrigt:
– Men kom och titta på värjor nu!
– Det här är min favorit, gud vad jag längtar efter att fäktas, säger Blanka och lyfter ner ett närmare tre kilo tungt svärd från hallväggen.
Det är en exakt kopia av et medeltida vapen, inhandlat i Prag. Svärdet är rejält naggat i kanten efter alla dueller hon utkämpat med yngste sonen. När de framträdde inför publik var det Blanka Pragensis (latin för Blanka av Prag) och Richard af Norrköping som svingade sina vapen.
Inne i vardagsrummet är väggarna fyllda med tavlor, den pampigaste av dem alla hänger över soffan. Den är målad av henne farfar, konstnären Vojtˇ ech Hynek Popelka, ett stort porträtt på Blanka får plats på en annan vägg, målat av hennes far Zdenek Popelka, konstnär också han. På en tavla intill är motivet blanka svärd, den tavlan bär hennes egen signatur.
Två vigslar
– Jag började måla 1998, säger hon medan besökaren smått förvånat noterar att taket i vardagsrummet bjuder på handmålade blomsterbuketter.
Det nog är tio år sedan hon målade blommor i taket i vardagsrummet, hallen och sovrummet. Vad säger den man som hon delar tak och väggar med?
– Han är glad, han har ett spännande liv med mig och jag med honom. Ju längre vi är tillsammans desto bättre blir det.
Påsken 1971. Sedan dess har det varit de båda. De hade mötts några år tidigare, brevväxlat, innan det hela rann ut i sanden. Men Stellan bestämde sig för att ta kontakt på nytt. När de gifte sig 1975 var det med två vigslar, med en timmes mellanrum. Först i rådhuset i Prag, sedan i en katolsk kyrka i den stad där Blanka tillbringat så många lyckliga år.
Mamma Olga var utbildad både inom klassisk balett och var operasångerska.
– Titta, det är min mamma, hon var så vacker, säger Blanka och pekar på ett fotografi i ett vältummat fotoalbum.
– Jag har henne att tacka för allt, hon gav oss en lycklig barndom.
Kontaktade pappa som vuxen
Blanka har dukat ett vackert kaffebord, bjuder på gott, starkt kaffe och bröd så nybakat att det ännu är varmt. Det är ett tjeckiskt bröd, med anis, kummin och salt, men inget socker, den svenska vanan har hon ingen förståelse för.
När Blanka var tre år skildes hennes föräldrar.
– Pappa, han försvann ur mitt liv. Men jag kontaktade honom när jag var vuxen. Han var klok, han förklarade då att det var bättre att vi hade vår mamma hela tiden i stället för att studsa fram och tillbaka som tennisbollar.
Mamma gav upp sin konstnärliga karriär, försörjde sig och döttrarna med kontorsarbete, och såg till att de fick tillgång till kultur. På de allra billigaste platserna, där satt de tre på plats i operahuset varje vecka och bara njöt.
– Vi var lyckliga, förstår du, säger Blanka med ett brett leende.
Skriva livet ut
Och så var det ju balerna.
– Baler, baler, baler. Jag var 16 år när jag gick på min första bal. Varannan vecka var det bal i Prag, från september till april, man köpte en biljett och gick dit och dansade, alltid med mamma som sällskap. Åh, jag älskar att dansa.
Sen var det det här med amatörteatern. En ung Blanka drömde om att en gång stå på scenen. Två år studerade hon till skådespelare, men insåg att det inte var där som hennes framtid låg.
– Jag hade inte tillräckligt vassa armbågar för det. Jag är entusiastisk, men jag har en bräcklig själ.
Det fanns det som hon var mer gjord för. Att som historiker sjunka ner i forskning, lära sig själv, ta reda på exakt hur det hela hänger ihop, ”jag är pedant när det kommer till forskning”, och så få berätta för andra. Genom böcker, artiklar, föredrag, utställningar. Energin synes outtömlig.
– Den kommer inifrån, energin. Jag vill berätta, jag vill dela med mig.
Att skriva, det kommer hon att göra livet ut, försäkrar hon. Och kanske börjar det bli dags att på allvar ta itu med berättelsen om Blanka Pragensis.
– Jag har skrivit 580 sidor om mitt liv, jag måste förvandla det till en läslig bok.