Ingen kunde vara mer förvånad än Birger Axelsson själv.
– Det har bara tågat på, jag känner inget behov av att vara ledig, jag blir aldrig trött eller så, slår plåtslagaren fast.
Uppe på taket på Katscha, det är där han håller hus. Sen i somras har Birger och de fyra andra från TPV Plåtslageri & Vent AB haft fullt upp med att fixa fasad och annat som krävs för det här speciella nybygget. De som flyttar in får en grandios utsikt över strömmande vatten, Bergsbron och Arbetets museum.
Det är nästan så att Birger Axelsson skulle vara värd sin egen utställning på det där museet. Han kan inte ens räkna gångerna han fått frågan ”när ska du sluta arbeta?”
”Du menar att man ska jobba tills man är 65? Och jag som tänkte att man ska jobba i 65 år”, sade han och skrattade så smått åt sina egna ord, när vi senast pratades vid. Det var för fem år sedan, lagom till 70-årsdagen.
Då hade han jobbat i 57 år. I dag kan vi summera det axelssonska arbetslivet till 62 år. Hittills. Och han har troget hållit sig kvar i den bransch där han tog sina första stapplande steg som plåtslagarlärling. Då var han en 13-årig folkskolegrabb från Västra Ed som plötsligt befann sig 30 meter ovan mark.
Där stod han på taket till silon i Norsholm, dit hans läromästare, plåtslagare Häll tagit med honom upp. Och inte nog med det. Sen tog Häll fäste högt uppe på taket, satte fast en livlina runt magen på Birger och firade ner gossen till den ränna som fanns längs kanten på det sluttande taket.
Sen den stunden har Birger aldrig haft någon som helst känning av svindel. Tvärtom. Hittade man honom någonstans under åren som följde så var det högst uppe på taket.
Hemma hos de barnlösa makarna Häll fick Birger fri kost och logi och insåg snabbt att han börjat sin bana i alldeles rätt tid. Aluminiumplåten revolutionerade marknaden, alla gamla spåntak åkte all världens väg och det var fullt upp att göra.
Birger gick vidare, fortsatte på Lindéns plåtslageri i Linköping. Redan vid 21 år var han både gift och egen företagare. Fem söner föddes och under tiden drev pappa Birger Finspångs plåtslageri, med som mest 12 anställda. Mycket jobb, men när har det inte varit det?
Allt det här slitet har inte hindrat hälften av hans sex barn att gå samma väg som far sin.
– Peter och Magnus bor med sina familjer på Åland och jobbar som plåtslagare och Mats jobbar på firman där jag är, förklarar Birger.
Han har tagit en paus i arbetet, för att komma till tidningshuset. Arbetsklädd, med kepsen stadigt på huvudet och med högra handen i gips. Han ser lite generad ut. Arbetsskador har han varit förskonad ifrån, men nu var oturen framme och en plåt skar igenom tumvecket. Han är inte handfallen för det.
Lite knepigare var det för några år sedan. Då fick han byta ut alla kranskärl kring hjärtat, i en by-passoperation.
– Det var bara en tillfällighet att de upptäckte vad som var fel. Jag märkte bara att jag blev andfådd i halsen när jag sprang fort uppför en trappa eller så. Läkaren sade efter operationen att jag fick 30 år till av livet och då frågade jag om jag fick räkna det baklänges, för i såna fall skulle jag bara vara 42 år. Hon sade att jag fick göra som jag ville.
Säkert hade han nytta av åren då han idrottat, fotboll som han hållit på med sen han var med i pojklaget och sen alla åren med oldboys i Skärblacka IF, liksom åren då han stod målvakt i ishockeyburen för Finspångs AIK och sen det här med innebandyn som dök upp lite senare. Men nu för tiden nöjer han sig oftast med åskådarplats, på IFK:s hemmamatcher eller på travbanan på Mantorp. På lediga stunder, vill säga. För fortfarande är det jobbet som tar den mesta tiden, heltid och mer därtill. Det är han glad för.
– Jag håller väl på tills de bär mig ner från taket.