”Kanske att det var en vacker vårdag när vintern höll på att släppa sitt grepp för en skönare tid”. Det var så Axel Svensson tänkte sig den dag han föddes i den lilla röda stugan Skogsborg i Skälboö. Det var den 25 mars 1914. Berättelsen om torparfamiljen, med pappa Olof, mamma Elin och de sex syskonen Sven, Svea, Olof, Axel, Lisa och Elsa och så mormor Kristina, hon som var född 1838 och skulle leva tills hon var nästan 102 år, började han skriva på samma år som han fyllde 94.
Den 14 mars 1922, gick flyttlasset till en bondgård i Ringarum. ”Bohaget bars ut från torpstugan och lastades på vagnen och jag fick ett rep i min hand och kossan Vendela i andra änden”, mindes Axel. Skolan var han klar med efter sex år i Ringarums folkskola. I oktober 1936 fick ”Axel i Holmberga” som han oftast kallades, plats som lärling vid den nystartade Magnussons bilverkstad i Ringarum.
Samma månad tog han körkort, efter att ha cyklat till körlektionerna inne i Söderköping.
Den 12 april 1941 gifte han sig med sin ungdomskärlek Lisa. Några år senare, efter att han också legat i militär beredskap under andra världskriget, började han vid Norra Tjust bussbolag, vid lokstallet vid Östra station i Norrköping.
När han slutade 1962 fick tvåbarnspappan tjänst som verkstadsförman hos SJ, med stationering i Grebo mellan Linköping och Åtvidaberg, trivdes alldeles förträffligt och fortbildade sig genom en rad yrkesinriktade kurser.
Så blev han tvungen att flytta på sig. 1970 började han vid bussverkstaden i Mjölby, i ett gammalt lokstall som han beskrev som ”inpyrt av kolrök”. I en intervju i NT i mars 2014 berättade han ”det satte sina spår både i mig och de andra som jobbade där, jag var i det närmaste knäckt när jag var 63 år och så yr att jag inte kunde stå upp”.
Arbetslivet var till ända, men med hjälp av effektiv medicinering återhämtade han sig. Efter att hustrun Lisa dött den 7 augusti 1975 lade han vinn om att klara sig själv, en specialitet var de plättar med vaniljsocker han gräddade till barnbarnen.
Efter några år träffade han Ingrid, som han gifte sig med 1982 och de fick 18 år tillsammans innan hon gick bort. Under årens lopp fick han det han kallade för ”en del skavanker”. En höft fick opereras, en pacemaker sättas in och ibland ställde kärlkrampen till det. ”Jag är lite skamfilad, men vad gör man? En får vara tacksam och ödmjuk och inte sitta och rulla tummarna och tycka synd om sig”, förklarade han som 100-åring.
Han bodde kvar i sin tvårummare, där han klarade sig själv, det var först några månader innan 100-årsdagen som han började få hjälp av hemtjänsten. Kontakten med barn och barnbarn var tät.
– Han spred trygghet omkring sig, förklarar dottern Kerstin.
– Pappa kunde verkligen se ljusglimtarna i tillvaron och sade ofta hur glad han var att få leva i denna sällsamma värld. Han hade en gudstro, men den talade han inte om i stora ord, utan han levde sin tro i praktiken.
Den 14 september avled Axel Svensson i sitt hem, efter en kort tids sjukdom. Närstående är sonen Karl-Axel med särbon Annika, Norrköping, dottern Kerstin, Söderköping, dotterdottern Karin med sambon Christian, Stockholm, dottersonen Stefan med sambon Kristina och sonen Filip, Ekerö, samt systern Elsa med familj, Ringarum.
Fotnot: Axel Svenssons dödsannons var införd i NT 19 september.