- Stig på. Visst är det en vacker väg hit!
Det är en leende dam med rollator som möter upp i farstun. I ett gult litet hus vid prästgården i Kolmården bor hon tillsammans med en kollega.
- Vissa människor är rädda för att bli gamla och ensamma, men att bli
ensam är något man väljer att vara själv, menar
Anna Greta och slår sig ner i en fåtölj i vardagsrummet.
Billigast på BB
Hon växte upp som ensambarn i Västerås med sin mamma och pappa men fick vid 4-årsåldern en fosterbror.
- Mamma och pappa fann väl att det var ett
bekvämt sätt att skaffa mig ett syskon. Jag tjatade mycket om att jag
ville ha ett, säger Anna Greta.
Hennes mor Dagmar Eriksson arbetade som affärsbiträde i en textilbutik innan hon gifte sig med Anna Gretas far,
Georg Eriksson. Han arbetade som lärare medan Anna Gretas mor efter giftermålet blev hemma-
fru. Anna Greta minns hur hennes fars studieskulder och låga lärarlön kunde göra det knepigt
att få ihop familjens ekonomi.
Ekonomin var också en av anledningarna till att Anna Greta föddes i Stockholm och inte i hemstaden Västerås.
- Jag föddes på allmänna BB i Stockholm för att
det var billigast där. Det
var gratis, säger Anna Greta.
Blev diakonissa
När hon växte upp engagerade hon sig snabbt
i människor genom att börja arbeta som hospitant i Stockholms stadsmission för att sedan börja läsa till sjuksköterska och diakonissa på Samariterhemmets diakonianstalt
i Uppsala.
När hon vid 24 års ålder var färdig diakonissa fick hon sin första tjänst
i en församling i Söderköping.
- Där fick jag en dag en uppmaning kan man säga, att jag skulle jobba i biståndsorganisationen IM (Individuell människohjälp), säger Anna Greta och fortsätter.
- Det var så att det var en stor ungdomssamling
i Linköping en dag där alla som var med i stiftets ungdomsstyrelse skulle medverka. Jag kände ingen som var där, men det kom fram en jämnårig flicka
till mig och sa: "är det du som är Anna Greta Eriksson?" Ja, det är jag sa jag. Då svarade hon. "Jo, för Gud har sagt åt mig att du ska till Polen och hjälpa stackars barn och jobba för IM". Du är inte klok, svarade
jag henne. Men sedan så blev det så i alla fall på något vis.
Hjälparbetare
Efter andra världskrigets slut for Anna Greta till Polen och arbetade som hjälparbetare under nästan ett års tid.
Hon jobbade för IM på deras hjälpstation och hennes uppgift blev att hjälpa världskrigets offer med hjälp av klädutdelning, matbespisning och hembesök. Som utbildad sjuksköterska fick Anna Greta även ha hand om en mottagning för skadade och sjuka.
- Det var väldigt mycket att göra. Framför allt fick man hjälpa många kvinnor, barn och äldre män, berättar Anna Greta som stundtals kände hopp-
löshet över situationen hon befann sig i. Hon minns hur hon grät en
natt när hon skulle lägga sig.
- Men vad hjälpte det människorna om jag lipade?
Ibland hände det att det kom sjuka människor
till mottagningen men som inte hade några pengar.
- Då kunde jag inte göra så mycket för dem, men jag kunde ju prata med dem
i alla fall eftersom jag kunde tyska, så det gjorde jag, säger Anna Greta.
Blev lärare
Hennes kunskaper i tyska kom även väl till pass
när hon under 60-talet tog arbete som lärare. Med pedagogiken hon fått hemifrån klev hon självsäkert in
i rollen under 60-talets lärarbrist.
Som obehörig lärare undervisade hon
i tyska, franska och religion, dock såg hon samtidigt till att studera och vart efter bli behörig i samtliga ämnen.
- Det var hemskt roligt, minns Anna Greta som till slut fick arbete som behörig lärare på Kungsgårdsskolan i Norrköping. Några Norrköpingsbor kanske minns henne från den tiden, eller från 70-talet då hon arbetade som skolpräst i stan.
Som diakonissa blev hon också den första ungdomssekreteraren i Norrköping och arrangerade som lägerchef ungdomsläger på somrarna. 1976 prästvigdes hon i Linköping och slutade sin prästtjänst 1988 som kyrko-
herde i Östra Eneby församling.
Kämpar för utsatta
Ett 90-årigt liv med många åtaganden och människomöten har det blivit för Anna Greta och än i dag orkar hon fortsätta kämpa för de utsatta i samhället och världen genom sitt frivilligarbete.
- Så länge huvudet är med så får man vara tacksam, säger hon.