– Du vet, som han Carlsson i ”Hemsöborna”, säger han och skrockar förtjust åt sin egen liknelse.
Det var måndagen den 15 juni 1981. Ungefär 20 000 fotouppdrag senare arbetar Håkan Sjöström sin sista dag som fast anställd fotograf vid Norrköpings Tidningar. Nu har han några dagars schemalagd ledighet innan anställningen formellt upphör.
Tisdagen den 26 augusti 2014 vaknar han med en märklig känsla.
– Du vet, man har sina rutiner när man jobbar och så tänkte jag ”det här är sista dagen”, det kändes knepigt.
Det allra första fotouppdraget var en exteriörbild på Asea-Skandia, där det var uppsägningar på gång.
– Det blev en trespaltare på en insida.
Det sista fotouppdraget som fast anställd fotograf i NT-huset blir att föreviga en målvakt vid ett trasigt mål. Det berättar han för alla arbetskamrater som samlas för eftermiddagskaffe. Det vankas tårta och avskedstal.Chefredaktör Anders Nilsson tar till orda.
– Du är ju en trotjänare, men jag ska inte hålla något långt tal, för det vill du inte ha, va?
– Nääeej, lyder det korta svaret.
– Oh, herregud, utbrister han sedan. Det är när han får se bakverket, modell gigantiskt, med motiv av en kamera.
Fotograf Svensson förevigar ögonblicket när fotograf Sjöström hugger in och med ett flin förklarar ”det här är inte alls arrangerat” medan bilden tas.
Han vet vad han talar om sedan tiden som skolfotograf och åren då han stod i fotoateljén på Prästgatan i Östersund. – En midsommarhelg hade vi 51 brudpar i ateljén.
Den blivande fotografen föddes i den femte årstiden, en dag i mars månad. Pappa Alrik körde lastbil på Vägverket, mamma Ella var hemma när grabbarna Rolf, Bengt och Håkan var små.
– Sen började hon på sjukstugan, säger Håkan och minns hur han likt en vettvilling for fram i sjukstugans långa källarkorridorer, som testpilot för den permomobil som distriktsläkare Per Uddén höll på att finslipa formerna på.
I det jämtländska samhället Kälarne bodde några tusen själar.
– Vi var så mycket pojkar i byn, vi var alltid ute. Vi hade ingen tv förrän sent, 1968–69, kanske, då hade en släkting varit i Stockholm och fått tag i två tv-apparater av märket Orion. Om det var för kallt att vara ute, då var vi inne och spelade Monopol.
Det var nästan bara idrott som gällde. På sommaren var det fotboll till 90 procent och friidrott till resten. På vintern frös isen tidigt på den stora fiskeodlingen, då åkte skridskorna på.
– Sen kom en stor förändring, det byggdes en slalombacke i byn. Ja, då var man där.
I de nya möjligheternas Sverige skulle skolpojken Håkan få en strålande framtid. Som 15-åring inackorderades han i Östersund, tio mil hemifrån,”det var ensamt”.
– Jag skulle satsas på, det var självklart att jag skulle gå gymnasiet. Men jag hade inga speciella planer, jag har alltid tagit det dag för dag.
– Om ni visste hur mycket slump det är i livet, brukar jag säga till mina söner.
Det slumpade sig så att han mötte en tjej. Hennes pappa var fotograf och öppnade en ateljé i Hammarstrand.
– Och jag var väldigt vetgirig.
Han sommarjobbade med att bespruta kraftledningsgator och skogsvägar med hormoslyr, DDT och tordon, ”ett fruktansvärt medel”. Sen blev sågen hemma i byn hans stadiga arbetsplats, samtidigt som han fotograferade för Länstidningens lokalredaktion i Hammarstrand, allt från fotboll till bränder.
Hösten 1972 ryckte han in som fältjägare på I 5 i Östersund, med muck på sin 20-årsdag.
– Vi var krigare i väglöst land, ett slags gerillakrigare, krypskytte och sprängda bilar, vi var väldigt tuffa, förstår du.
Några år senare började han på Svenskt Skolfoto AB , med ett distrikt från Umeå till Dalarna. Det var en bra skola för fotografen som fick anställning på Fotografen AB i Östersund. Där varvades bröllopsfotografering med jobb för fackpress, veckopress och kvällspress.
– Jag kommer ihåg ett bildjobb till tidningen Land, motivet var ”vackraste vedtraven”.
Det blev några rejäla uppdrag för Expressen också, icke att förglömma. På sin rektangulära kameraväska, ”korvlådan” kallad, klistrade han dit en jättestor geting, från tidningen med sting. I väskan låg två kamerahus, fyra objektiv och en blixt, som han hade med sig när han klev in i NT-huset.
– Det var en konstig historia, säger han.
En fredagskväll i maj 1981 skulle han precis slänga senaste numret av tidningen Journalisten när han fick syn på en oansenlig annons: Fotograf sökes.
– Jag ringde och hade tur, Ingvar Anehed jobbade den kvällen. Jag skröt något fruktansvärt, så jag blev nerbjuden till NT. Anehed och jag åt lunch på Olaipuben och då var jag lite mer nertonad.
Vikariatet skulle gälla till augusti. Att komma till idrottsstaden Norrköping, där han kunde namnet utantill på varenda spelare i IFK, gjorde att jämten kände sig som hemma.
– Jag var tokigt sportintresserad, jag var med i A-laget sen 14-årsåldern, som back och mittfältare, spelade i division 4.
På NT fanns tre fast anställda fotografer, Anehed, Björn Larsson och Michael Svensson. Sommarjobbet förlängdes till årsskiftet och förvandlades till en fast tjänst.
– Ja, och sen rullade det på. Tre dagskift, ett kvällsskift.
Fotoavdelningen expanderade, sex fotografer, två kopister och specialbyggda utrymmen med stort mörkrum .
– Då hade vi fantastiskt bra bilder i tidningen. Sen kom färgen, det var lite struligt, vi var tvungna att ha två kameror och ibland fler. Så växte tidningen, blev större oh större och sen fick vi världens mest moderna tryckpress.
Håkan var en av fotograferna som var i tjänst efter att Olof Palme mördades 1986, tunga nyhetsdagar till skillnad mot glädjen när IFK Norrköping tog SM-guld eller lyckan i att vara en av fotograferna vid OS i London 2012. Oförglömliga ögonblick.
Nu skriver vi 2014. Fotoavdelningen har omvandlats till en bildbyrå som utför uppdrag åt NTM-koncernens tidningar och fotograf Sjöström har valt att sluta med avgångsvederlag. Nya tider randas. Sjöström fyrar av ett soligt leende.
– Nu börjar hösten, den gillar jag.