Emma Gustavsson bor sen nio år tillbaka i Motala med sin sambo Henrik och barnen Olle och Siri.
– Jag upplevde själv som barn att jag fick väldigt lite information om min epilepsi och när mina barn började bli större kände jag att en barnbok om epilepsi vore på sin plats. En som inte bara är blad efter blad med fakta utan också med humor, säger författaren Emma Gustavsson.
Vi möts på ett kafé i Motala, Emma beställer en kaffelatte och på hennes dialekt kan man gissa att hon inte är från Östergötland.
– Efter att ha mött min man Henrik så tog kärleken mig hit till Motala och här har vi bott sen nio år tillbaka, men jag är ursprungligen från Ljungby.
När hon som tioåring fick sitt första epilepsianfall i Ullared började en resa med både höga toppar och låga dalar.
– När jag var gravid första gången med vår son Olle fick jag ett anfall i badrummet och bröt axeln. Med mitt andra barn så trillade jag ihop på bussen i Motala. Det jag minns var två personer som höll min hand i bussen, två personer som jag inte vet namnet på. Jag skulle vilja få möjligheten att tacka dem för den trygghet de gav mig och att få berätta för dem att min dotter mår bra.
Emma Gustavsson studerar nu till lärare inom fritidshem och har ett år kvar av sina studier.
Var det då din tanke på en barnbok om epilepsi föddes?
– Nej, inte direkt där och då utan det var ganska många år senare när vår son Olle såg mig få ett stort anfall när jag var ensam hemma med barnen. Han fick hjälpa mig att ringa hem Henrik, han var så duktig trots att han bara var sex år gammal.
Efter händelsen fick Emma en bok av sin läkare att läsa för Olle, som hade många frågor efter händelsen.
– Den togs inte emot så bra av honom, även om boken i mina ögon var bra. Där kände jag att det måste finnas ett bättre och roligare sätt att prata om epilepsi och på ett lekfullt sätt förklara vad det egentligen är. Mitt mål är att nå ut till både barn med epilepsi, närstående men också de som inte har kunskap om diagnosen och bara vill vara med om ett knasigt äventyr i hjärnan.
Vad är storyn i boken?
– I varje kvarter i hjärnan bor det nervceller som arbetar flitigt. De två krumelurerna Epil och Epsi flyttar in och stökar till det. När de busar och härjar i kvarteret så kommer hjärnan i obalans. När mina krumelurer orsakade ett anfall för första gången så fick fru Cellström, borgmästaren i ett av alla hjärnans kvarter, springa efter den stora instruktionsboken. Till slut hittade hon texten ”Kortslutning”. Men vad berodde det på och vilka är egentligen Epil och Epsi är själva frågan, säger Emma och ler.
Tidigare arbetade Emma bland annat i fritidsverksamheten på Norra Skolan i Motala. Om ett år blir hon behörig lärare i fritidshem och även i bild.
Målet med boken om Epil och Epsi är att nå ut till både barn med epilepsi och närstående, men även de som inte har kunskap om diagnosen.
Vad är din känsla runt din sjukdom?
– Jag kommer inte ihåg så mycket innan jag fick diagnosen, men självklart för den med sig mycket tankar och ibland oro över att saker ska hända i samband med ett anfall?
Kan du beskriva ett exempel?
– Som när jag gick med barnvagnen fanns en rädsla att falla ihop, eller en sån enkel sak att vi är i lekparken när det händer och barnen för en stund blir helt obevakade. Samtidigt har jag alltid känt att jag måste kunna leva så fullt ut jag bara kan och när allt kommer omkring är jag en optimist, säger Emma.
Hon har tidigare gett ut två barnböcker och även denna är inskickad till förlag.
– Det är alltid nervöst att invänta svar och den här boken blir personlig på ett helt annat plan.
Emmas första utgivna bok heter "Den lilla gråstenen".
Vad är din största styrka som barnboksförfattare?
– Min fantasi, att inte bara skapa något som behöver vara helt faktabaserat, utan det kan bara vara roligt, även om min fantasi kan spåra ur med. Men då kan jag skylla på mina nervceller.
Emma tycker att boken om Epil och Epsi är hennes mest personliga barnbok hittills.