Född i början på 1940-talet fick Karl Gustav, som det egentliga namnet lyder, genom Livets hårda skola lära sig hur man överlever som skärgårdsbo. 

Redan under skoltiden fick Kalle pröva på de strapatser, som ett ö-boende innebar. Det gällde att komma i tid till Yxnö skola på Lagnö oavsett årstid, vilket innebar skidturer över isen och roddbåt när sjön gick öppen. Ledig tid fick ägnas åt handräckning som snickare och att hjälpa pappa Hugo med ålfisket. 

Efter värnplikten erbjöds en tjänst som fiskardräng på trålaren Ronny af Harstena, vilken efter en säsong gav Kalle möjlighet att skaffa en egen fiskekutter, med vilken allehanda transporter kunde genomföras. Först handlade det om att transportera säd från de många små skärgårdsjordbruken genom Göta Kanal till Lantmännen i Söderköping. 

Senare fick en växande skara skärgårdsturister skjuts med först denna kutter, senare med den nyköpta färjan Ida, vilken fraktat ett oräkneligt antal Harstenabesökare genom åren.

Släkten Bergströms anknytning till Kallsö söker sig tillbaka till 1820-talet och 1970 skedde den förändringen att en flicka vid namn Gunnel dök upp i farvattnen runt Kallsö.Tycke uppstod och året därpå kom hon för att stanna, nu som äkta maka.

Tillsammans med betande får och ett försiktigt skogsbruk hjälptes de åt att hålla skärgårdslandskapet öppet. Öar plockhuggdes, gamla ekar frihöggs och de genom århundraden ansade lindarna återhamlades. Blomsterprakten frodades i ängar och hagar. Genomförandet sköttes med varsam hand, allt från avverkning, skotning och sjötransport av virke till aktiv djurhållning. Ett sågverk startades, så nu kunde virke från egen skog saluföras liksom sågtjänster åt utomstående.

Naturskyddsföreningens årliga skärgårdsturer har genomförts med nämnda Ida. Vi har under 30 års tid besökt olika öar under Kalles eminenta ciceronskap. Hans säkra hand har styrt oss bland kobbar och skär ibland genom egna leder, men alltid till intressanta mål. Nu blir det inga fler färder; hans välkända stämma har tystnat men kvar står minnet av en mycket kunnig och ödmjuk person, som i alla lägen bjöd på sig själv. Det råder ingen tvekan om att S:t Anna-skärgården nu blivit en fattigare plats utan denne personlighet.

Kalles och hans familjs tid på ön har naturligtvis präglats av den tekniska utveckling, som kännetecknar tiden från mitten av förra seklet fram till nu. Telefon fick man relativt tidigt men elektricitet dröjde till 1948. Den första i raden av ett antal traktorer var en Bolinder-Munktell 1945, vilken fortfarande är körbar och ibland sätts i drift, mest kanske av nostalgiska skäl. Lieslåtter ersattes så småningom med maskinell avverkning av det blivande höet. Åror och segel byttes mot motorer som drivkraft på sjön.

Den isolering, som ett öboende kan tyckas medföra, begränsar sig till den korta tid då isen varken bär eller brister. Övrig tid har man ju båt och på den bärkraftiga isen snöskoter eller som nu tillgång till svävare, vilken ju behärskar alla typer av underlag eftersom den som namnet antyder svävar ett par decimeter över mark, is eller vatten. ”När andra tar bilen, tar ju vi båten”, som hustru Gunnel frankt deklarerar i den film om ”Kalle på Kallsö”, som Sune Johansson och Marianne Wik producerade för några år sedan och som i ett nötskal beskriver familjens liv under alla årstider.