Budskapet om att Britt-Marie Kärlin är död i sviterna av covid-19 är en chock. Det är svårt att ta till sig att Britt inte längre finns i livet. Trots att döden är lika naturlig som födelsen, trots att insikten om att livet är en skör lina så skjuter vi på tanken att någon som står oss nära inte längre finns bland oss. Trots att Britt gick i pension i slutet av 2019 från Transportstyrelsen så var hon närvarande på olika sätt.
Britt föddes 1951 i Säffle. Hon flyttade som 17-åring till Kanada där hon började som flygvärdinna och sedermera som pilot på Air Canada, som en av tre första kvinnliga piloter i flygbolaget.
Jag träffade Britt för första gången 2008 när hon började på dåvarande Luftfartsstyrelsen, senare Transportstyrelsen där hon hade en befattning som flygsäkerhetsanalytiker fram tills pensioneringen. Britt var ett unikum. Ganska snart insåg vi att vi hade fått en kollega som var alldeles speciell på många sätt och inte lik oss och än mindre stöpt i en tjänstemannaroll. Alla har vi minnen när Britt kommer in på jobbet på mornarna, med sin vagn fylld med pärmar, böcker och papper. Ofta tittade hon in och frågade ”what is going on”, alltid med en blandning av svenska och engelska.
Det finns många underbara episoder med Britt, som när hon ofta gav sig iväg till Bangkok över en helg för att besöka frissan och se till sina fadderhundar för att sedan vara tillbaka i Norrköping på måndag morgon. Britt var orädd. Vid minst ett tillfälle reste hon till Afghanistan. När många västerlänningar lämnade landet, så åkte hon för att hälsa på en vän som behövde hjälp med att bygga upp ett sjukhus i Kabul. Hon hade heller inga problem med att resa till Irak medan strider pågick för fullt för att på plats studera och intervjua människor för sina studier i terrorism. En stor händelse för Britt var när hon 2019 tog en masterexamen i terrorism vid det ansedda universitetet St. Andrew.
Gerd, Bosse och jag bevittnade examensceremonin, hela publiken jublade extra högt när Britts namn ropades ut för att ta emot diplomet av universitets rektor.
Britt var djupt engagerad i att stödja organisationer för gatuhundar över hela världen. Hon adopterade vid sin pension två gatuhundar från Thailand, vilket blev deras och hennes trygghet. Hon gjorde allt för dem.
Det var spännande och givande att umgås med Britt. Våra samtal kunde spänna över tid och rum och innehöll frågor om flyg, politik, antropologi, historia, religionshistoria, teologi, terrorism, internationella relationer med mera. Ofta kunde vi sitta kvar på jobbet och diskutera. Då kunde en och annan av våra kolleger titta in och bli förvånad över av vi var kvar, det hända även att en och annan chef deltog i diskussionerna.
Jag skulle vilja påstå att Britt var barskrapad på fiender. Det är desto fler som i henne kände en stor vänskap och tillgivenhet. Hon var enastående givmild, något som vi kolleger och vänner ofta fick uppleva. Vi fick också uppleva en person som alltid var glad och som aldrig såg hinder, allt var möjligt.
Men bakom den positiva andan fanns det också en ängslan av oro för ensamheten. Britt gruvade sig inför pensionen, hon visste att ensamheten skulle smyga sig allt närmare i hennes liv och när pandemin drog igenom samhället kom detta att bidra till att Britt fick en depression. Men hon reste sig ur detta, började studera teologi vid Lunds universitet, köpte en bil, gjorde resor runt omkring i Östergötland, planerade för sommaren, allt var åter möjligt.
Vårt sista samtal var fredag den 18 mars innan hon somnade in. Samtalet präglades av energi och framåtanda. Hon var fullt i färd med att slutföra en studentuppgift, hon konstaterade att en gemensam vän fått ett nytt jobb på Norrköping flygplats vilket gladde henne, vi planerade att åka till flygplatsen för att äta lunch, hon planerade köpa en ny större bil för att tillsammans med hundarna göra en bilresa i Europa. Hon var glad, positiv och såg framåt. Samtalet varade i sju minuter. Hon hann med mycket på dessa minuter. Och detta var synonymt med hennes liv. Hon fick 70 år med oändligt rika upplevelser och intressanta händelser och möten.
Avslutningsvis: Britt gör nu sista resa, en resa utan en slutdestination, en resa där du följer vindarna, solen, stjärnorna. Men jag är helt säker på att du vartän du vill resa, du följer din viktigaste intuition i livet ”inget är omöjligt” och detta bär dig till nya utmaningar, spännande äventyr och ett nytt liv. ”Have a nice journy and take care of you.”