Hösten 1980 hade vi tittat på flera hus på samma gata i Finspång. En dag blev jag uppringd av en, för mig, okänd person – Paavo Löhönen. Han presenterade sig och sa att han hört, av sin fru Mirjam, att vi var intresserade av ett hus och nu ville han, i förtroende, nämna att hans grannes hus skulle säljas. Det kändes fantastiskt. En skänk från ovan…
Jag kontaktade mäklaren, som blev mäkta förvånad. ”Hur vet ni det?” Mitt svar blev, ”en liten fågel kvittrade”. Inom några dagar fick vi köpa huset och därmed blev Paavo vår närmaste granne i 14 år.
Det blev en intressant bekantskap som snabbt blev en god vänskap. Paavo var den bästa granne man kunde tänka sig. Så snäll, hjälpsam och rolig. Till att börja med hjälpte han oss praktiskt i samband med flytten. Vår vänskap var både social och andlig. Vi delade den kristna tron och det blev både långa samtal och bönestunder.
När vi hörde om hur han kommit till Sverige, från Finland, som krigsbarn, förstod vi en del av hans situation. Han hamnade i en fosterfamilj som åttaåring och hade en enda tanke i sitt huvud, att åka tillbaka till Finland, till sin mor. Föga anade han att det skulle dröja tio år innan det blev möjligt. Då åkte han, som 18-åring, på motorcykel till Finland. Vad vi förstod blev det, som för så många andra finska krigsbarn, en besvikelse.
Paavo var intensiv och pratglad och mycket frimodig. Han var inte rädd för att ta ett samtal med oliktänkande. Det kunde få sina följder. Men i vår vänskap fanns utrymme för att omfatta flera åsikter samtidigt. En gång utbrast han: Jag gillar när du säger ”Jag håller inte med dig, Paavo!” Så kan det vara när båda parter söker sanningen.
Så tack till Paavo, för allt. Och tack till Gud, som förde oss samman. Vi ses igen! Sv Ps 172.