En epok har gått i graven. Ja, så känns det nu när Olle Ottosson är död. Han avled den 7 maj, 95 år gammal. De senaste åren bodde han i Västervik.
Olle var präst i Finspång – Risinge församling hette det på den tiden – från 1950-talet till 1991, från 1972 var han församlingens kyrkoherde. Säkert är vi många här i Finspång som fortfarande minns honom, även om de flesta av oss, som kände honom väl, har hunnit bli ganska gamla.
Olle var inte en präst, som satt instängd på pastorsexpeditionen. Han rörde sig i samhället, och genom alla dop, vigslar och begravningar, som han förrättade, lärde han känna många. Jag fick intrycket att han kände alla. Han kunde verkligen ”tala med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin”. Man kände sig sedd och respekterad tillsammans med honom – inte underligt att så många fäste sig vid honom och önskade hans hjälp vid både glada och sorgliga händelser i familjen.
Jag lärde känna Olle när jag hade flyttat till Finspång 1964 och engagerade mig i församlingen. Det var så lätt att samarbeta med honom – ingenting var omöjligt. Han stöttade mig sedan på olika sätt när jag läste teologi i Linköping, och när jag prästvigdes 1973 blev han min chef.
Jag upplever, att arbetslivet i församlingen (och kanske på alla andra arbetsplatser också) har förändrats så radikalt. Vi lever i en annan tid nu. Då var vi så fria, kanske upplevde vi prästyrket fortfarande som ett ”kall” och inte som ett yrke. Vi räknade inte timmar, vi arbetade kvällar, nätter och helger likaväl som vardagar, vi dokumenterade inte.
Vi litade på varandra och hade inga behov av kontroller. Vi gjorde hembesök eller satt på expeditionen och skrev brev till konfirmanderna eller tog emot människor som ville ha personbevis. Så kunde man ta hand om sina barn eller städa hemma någon dag – sammanlagt gjorde man gott och väl sina arbetstimmar. Och så träffade man ju sina församlingsbor i affären, på lasarettet, på bussen. Ibland kunde det vara svårt att skilja arbetstid från fritid. Man kunde själv planera sitt arbete, kanske hitta på nya verksamheter, nya sätt att fira gudstjänst. Och här var Olle en underbar chef. Inga hårda tyglar, alltid positiv och uppmuntrande. Det var stimulerande!
Många minns nog Olle särskilt som reseledare. Otaliga resor hade honom som guide. Man åkte till Italien, Israel och många andra platser. Han var så otroligt kunnig och kunde verkligen berätta så att man lyssnade andäktigt. Han hade studerat i Jerusalem och var väl bevandrad i det judiska språket och med den judiska historien. Man behövde bara åka med honom genom Östergötland, så fick man lära sig om alla slott och herresäten, vilka som bodde där nu och vilka som hade bott där i historisk tid.
När jag nu tänker på Olle kommer ordet ”klurig” för mig. Jag ler lite för mig själv och tänker på alla de tillfällen, när man kunde tycka att Olle var disträ och lite ”borta”, och så säger han något helt perfekt eller avväpnande. Han var inte ”borta” – han var i högsta grad närvarande. Medan vi andra pratade, hade han redan funderat ut en utmärkt lösning på det aktuella problemet. Vissa av hans formuleringar lever ännu kvar hos mig, till exempel den här som jag ofta tänker på: När någon sa: ”Jag har inte tid”, så kunde han svara: ”Tid är allt vi har.” – Något att tänka på!