Visserligen visste jag vem Sven Jennerström var genom mitt tidigare fackliga engagemang, men lärde känna honom som människa gjorde jag, när han efter sin pensionering som kyrkoherde i Sankt Anna började att arbeta som s k fängelsepräst. I min tjänst som kyrkomusiker ingick det att spela vid gudstjänsterna i fängelsekyrkan vid Norrköpingsfängelset samt vid anstalten vid Skenäs. Det var där våra vägar korsades på allvar, vilket skulle resultera i en livslång vänskap.
Men vem var han egentligen? Var det kaptenen i Frälsningsarmén eller var det missionärssonen, som fortsatte att missionera till långt efter sin pensionering? För Sven ville vara själasörjare. När hans förordnande vid fängelsekyrkan tog slut var fortsatte Sven med dels arbeta inom sjukhuskyrkan samt med arbete vid Svenska kyrkan i Surinam.
Under hans tid som kyrkoherde i Sankt Anna tyckte Sven att det var självklart att han skulle kunna besöka sina församlingsbor, oavsett om de bodde på fastlandet eller på öarna, och då köper man en båt för att kunna göra det. Och när Sven arbetade som fängelsepräst var det självklart, att man kunde bedriva själavård på hans – nederländska stålbåt – ”Stella Maris”. Intagna hämtades på Skenäs i en Volkswagenbus för transport till Svens båt. Jag körde båten och Sven kunde ägna sig åt att vara själasörjare. Och självklart fixade han på dessa dagsturer att det ombord fanns lunch till alla.
Sven var även aktiv på Capella Ecumenica och det var ofta, vi arbetade tillsammans. Visste han att jag kom åkte alltid hans trumpet med. Det var roligt med spontanmusicerandet!
När Sven blev sjukhuspräst ville han vara med i ViN-kören, Vrinnevisjukhusets personalkör, som jag vid det tillfälle var körledare för. När ViN-kören bjudit in Hasse Andersson till en konsert i Louis de Geer-hallen ville Hasse bl.a. sjunga sin låt ”Frälsningssoldaten.” I den låtens text berättar Hasse om en frälsningssoldat, som troget varje lördagsmorgon stod på torget och spelade på sin trumpet. Ni skulle sett Hasses förvånade ansikte när det var dags för ”sticket” och Sven kom in i sin gamla kaptensuniform spelandes ”sticket” på sin trumpet. Ett practical joke som det inte alls var svårt att övertala Sven att ställa upp på.
Under mina dryga 65 år som kyrkomusiker är det två präster, som sagt att jag är ”deras” kyrkomusiker. Sven var den ene. Därför känns det extra hedersamt, att ha blivit inbjuden att tjänstgöra vid hans begravningsgudstjänst. Att sammanfatta en människas liv i musik är svårt. Men att kunna spela ett stycke, som Sven och jag spelat tillsammans känns bra. Och att kunna spela en orgelbearbetning av frälsningsarméns musikmästare Sture Peterssons ”Evigt liv” känns som en bra övergång till den eviga vilan. Vila i frid Sven!