Christina Billeqvist lämnade oss, familj, vänner och arbetskamrater den 4 mars 2021 efter en kort tids sjukdom.
Christina och jag har tjänstgjort på samma arbetsplats sedan 1975. Genom att vi arbetat tillsammans den mesta av den tiden har vi lärt känna varandra väl och tagit del av varandras sorger och glädjeämnen. Med liknande uppväxtförhållanden i bondefamiljer och med många syskon hade vi mycket gemensamt.
Christina var en person som gjorde avtryck, hängiven i allt hon företog sej. Engagerad, stor ansvarskänsla, noggrann, rättfram och ärlig. Outtröttlig i förändrings- och kvalitetsarbete. Hon tog alltid fram faktaunderlag innan hon började argumentera för saker som behövde förbättras. Tog hand om och undervisade nya arbetskamrater på ett föredömligt sätt. Christina drog sej heller inte för att ge både chefer och oss andra en tillrättavisning om det behövdes.
Samma engagemang hade hon också för hemmet och familjen, följde med glädje och stolthet barnbarnens utveckling. Pyssla i trädgården var ett av hennes stora intressen men också sömnad och matlagning.
Christina var också engagerad på olika sätt i samhället i Kvarsebo. Där, med närheten till skogen och Bråviken, fanns hennes hjärta. Där var hon född och uppvuxen, dit flyttade hon också tillbaka med sin familj efter ett antal år i Norrköping. Där fanns också flera av syskonen i den stora syskonskara som betydde så mycket för henne.
Christina var, innan hon som planerat skulle gå i full pension vid nyår, i full fart och engagerad i flytten av vår avdelning till nya lokaler. Kort därefter, ett par dagar före sin 70-årsdag fick hon sin dom. En chock för oss alla att en till synes frisk person nästan som över en natt visar sej vara allvarligt sjuk. Vi har upplevt många dramatiska situationer och lärt oss att döden kan lura runt hörnet men att vår starka, levnadsglada Christina har tagits ifrån oss känns inte ens möjligt att ta in.
Trygg i sej själv och klarsynt har Christina alltid varit och de egenskaperna visade hon prov på in i det sista. Hon var inte rädd för att dö utan var tacksam för det liv hon haft, tänkte i stället på alla som aldrig får uppleva något positivt i livet. Vi har inte kunnat träffas personligen under Christinas sjukdomstid men jag är tacksam över de telefonsamtal vi har haft. Det var upplyftande att prata med henne och höra om hennes tankar och hennes sätt att hantera sin situation.
Vi var inte färdiga med varandra, det var nu när vi gått i pension och blev fria som vi tillsammans med några kompisar skulle göra mera av det vi brukade roa oss med, luncha tillsammans, träffas över ett gäng kräftor, åka på teaterresor.
Vi kommer att sakna Christina, vi är vana att höra hennes ”prat”, nu känner vi bara en stor tomhet och att det har blivit alltför tyst.
Vi är många arbetskamrater, nya och gamla, på Hjärtenheten ViN som är tacksamma för att vi fått lära känna Christina och för allt hon uträttat.
Våra tankar går till Christinas man Ronnie och till dottern Cecilia med familj.