Linda Mattsson själv bor med familjen i Sickla. ”Jag bor i en lägenhet från 2001 som är ritad av en arkitekt som heter Johan Nyrén, det finns ovanligt många fina detaljer i den lägenheten, så jag skänker honom en tacksam tanke då och då.”
Linda Mattsson växte upp i Hackefors med en syster och föräldrar som hon kallar ”goda byråkrater” – mamma jobbade på Skatteverket, pappa på Landstingsfastigheter.
– Jag tecknade och målade mycket när jag var liten och höll på med musik, spelade fiol, var aktiv i Musikskolan och åkte på läger. Det var en väldigt kreativ och dynamisk miljö som var viktig för mig, för jag hade inte det konstnärliga med mig hemifrån.
När hon var 14 år hade hon bestämt sig för att bli arkitekt. Farfar var i byggbranschen. Det spelade in:
– Det var mäktigt att höra honom berätta om det han hade gjort, att han hade byggt en del av hotell Ekoxen, eller en kyrka i Skäggetorp. Han var stolt över det: ”Det här har jag gjort, jag har byggt en kyrka”, det var lite: ”wow kan man göra det, kan man bygga en kyrka …”
Examen från Chalmers -96 och en rad projektanställningar på White Arkitekter, sedan fick Linda Mattsson fast anställning och flyttade med sambo Henrik till Stockholm.
– Efter ett tag bestämde vi att vi skulle bygga ett nytt hus för White och vi hade en tävling internt, som jag vann ihop med två jämnåriga. Vi var 29 år och jag hade aldrig jobbat med ett nybyggnadsprojekt. Vi fick Kasper Salin-priset för det sedan.
Kasper Salin-priset, SM-guld i arkitektur, en dröm för många arkitekter.
Hur var det att vinna det priset när du var så ung?
– Ja, när man inte vet vad man inte kan så kan man ha ganska stort självförtroende (skratt). Jag fick frågan så många gånger: ”Vad ska du göra nu då när du redan vunnit Kasper Salin-priset?”, så jag fick hitta på ett svar: ”Ja men då ska jag vinna det igen!”.
Till höger: White Arkitekters kontor som belönades med Kasper Salin-priset. Till vänster: Parallellt med jobbet med Nya Karolinska ritade Linda Mattsson sitt sommarhus i Ydre: ”Jag jobbade med 300 000 kvadratmeter på arbetstid och med 50 kvadratmeter på fritiden.”
2004 började hon jobba med projektet Nya Karolinska. I samma veva blev hon mamma.
Vad har du att säga om kritiken av Nya Karolinska?
– Kritiken har ju främst handlat om finansiering och hur vården organiserats och inte i så hög grad om byggnaderna. Mycket som har skrivits är tyvärr inte korrekt. Till exempel är det en missuppfattning att kostnaderna ökade, det var inbyggt i projektet att det skulle bli dyrt.
Linda Mattsson är profilerad på storskalighet. Efter Nya Karolinska var det dags för ett projekt i tvåmiljardersklassen: utbyggnaden av US i Linköping som påbörjades 2010, det första projektet som ansvarig arkitekt.
Ekonomi, hållbarhet, tillgänglighet – många aspekter skulle vägas samman till en helhet som också skulle vara attraktiv. De förslag som lades fram av Linda med team utformades i dialog med byggherrar och övriga aktörer – allt som allt ett hundratal individer.
– Jag skulle säga att det är tio procent kreativt arbete och 90 procent kommunikation och samarbete.
Vad är du mest stolt över av det du gjort?
– Studenthuset. Jag blir faktiskt väldigt tagen när jag kommer in där. När man ser de som sitter där och jobbar och ser ut att trivas. Att det är så välkomnande och inkluderande. Det känns meningsfullt att bidra till att de här studenterna klarar sina studier lite bättre, kanske.
Arbetet inleddes med att teamet studerade 60 olika biblioteksrum som de gillade.
– Då kom vi fram till att ett bra dagsljus är det absolut viktigaste. Utblickar mot naturen. Kontakt mellan våningsplanen. Rum i trä.
Studenthuset i Linköping: ”Det hade varit enkelt att göra ett helt annat hus, men vi relaterade till det som fanns på platsen. Vi tog färgprover på 70-talsbyggnaderna och det visade sig att det var falu rödfärg. Man hade valt falu rödfärg när man skulle bygga universitetet på det där fältet vid de gamla ladorna på 70-talet.”
Många har hört av sig och tackat för studenthuset. Men alla är inte nöjda. Organisationen Arkitektuppropet placerade det på plats 22 på listan över Sveriges fulaste byggnader. Motivering: ”Den ser ut som en låda som rymt från 1960-talets fulaste period”.
– Jag tycker att det är viktigt att människor diskuterar arkitektur, men då ska man göra det i sitt eget namn, anonyma motiveringar vill jag inte kommentera.
Den där känslan av mäktighet som du kände när din farfar pratade om byggnader han uppfört, kan du känna den?
– Den känslan avtar nog lite när man varit med några gånger. Men den där första gången man såg stommen till ett bygge resas, den upplevelsen får man bearbeta ett tag … Det är fruktansvärt plågsamt skulle jag säga.
Plågsamt?
– Ja, när man har gått på bygget och tittat, man är helt slut efter det. Hjärnan måste ställa om från att något som varit en tanke så länge inte är det längre utan har blivit en fysisk verklighet …
Vad önskar du för framtiden?
– Att jobba med hållbarhet, det är mitt stora engagemang. Jag har jobbat som arkitekt i 25 år och det här är ju den största förändringen, inom en tioårsperiod behöver vi hitta sätt att jobba klimatneutralt. Vi måste börja använda de lokaler vi har effektivt. Inte riva och bygga nytt. Återbruka material och använda trä.