Det var den 20 augusti 1924 som Gunnar Rune Andersson föddes i S:t Anna, som äldst av fem syskon i en fiskarefamilj. Barndomshemmet låg alldeles intill det som senare blev hans egen skapelse och livsverk – kiosken och marinan vid Lagnöströmmen. Själv bor han numera sisådär 300 meter längre bort, granne med det hus som en gång var så förfallet att det skrevs om det i tidningen.
I dag är grannträdgården upprensad och huset som rustats, ja, det rymmer numera turistinformation.
– Jag ser det från mitt fönster, säger Gunnar när vi talas vid per telefon ett par dagar innan 90-årsdagen.
Grannhuset är i fint skick och Gunnar själv, ja, han är i fin form, han också. Visserligen har benen tagit slut och bilåkandet är ett minne blott, men en elmoped tar honom ändå dit han önskar.
– Benen är slitna, men huvudet är det inget fel på.
Gunnar berättar hur han så gott som dagligen tar en sväng ner till vattnet för att titta på båttrafiken. Numera är det yngsta sonen Stefan som driver den marina som hans far byggde upp för åtskilliga år sen.
– Fast den har ju blivit väldigt mycket större sedan han tog över, säger pappan om sonen.
Men innan fiskarsonen Gunnar blev egen företagare skulle han hinna med att arbeta som bonddräng på en gård på Yxnö. Dit kom han som 15-åring när de sex åren i folkskolan var avklarade. Sen var det en handfull år när han var flottningsarbetare och arbetade med massaved, både i Valdemarsvik och runtom i Sörmland.
Han återvände till S:t Anna för gott när han gifte sig. Det var 1956 som han och Ina Wastesson, som också hon hörde hemma i de här trakterna, blev man och fru.
– Samma år byggde jag vårt hus och två år senare byggde jag kiosken nere vid färjeläget, det gick ju fortfarande färjor då så det var en bra plats för en sån verksamhet. Sen började jag successivt bygga ut marinan under ett antal år.
Det blev dryga arbetsdagar och långa veckor, med arbete sju dagar i veckan, inte minst sedan Gunnar kompletterade marinan med en motorverkstad som han höll till i under vinterhalvåret.
– När augusti månad kom hade jag redan arbetat ett fullt arbetsår, konstaterar han i efterhand.
Nu har det gått nästan ett halvt sekel sedan han lämnade sitt livsverk, ett halvår efter att han kunde börja titulera sig pensionär.
– I dag har jag bara fritid, inget annat och nu gör jag så lite som möjligt, försäkrar han.
Efter att hans fru gått bort för tretton år sedan är det de två sönerna och dottern med sina familjer som är Gunnars närmaste. Dit räknas också de sju barnbarnen, de tolv barnbarnsbarnen och alla som hör ihop med dem, förstås.
– Födelsedagen är redan avklarad, säger dagens 90-åring. Lördagen den 2 augusti hade jag ordnat med ett tält och bjudit in allesammans. Vi var drygt 30 stycken.
Sina barn har Gunnar nära till, på mer än ett sätt.
– Jag har väldig nytta av min familj, min dotter och måg som bor nära bron här, det är de som hjälper mig att handla.
Gunnar trivs i sitt S:t Anna, och det är så folk känner honom, förklarar han.
– Man fick ju en otroligt stor bekantskapskrets genom marinan.