Kvinnor i Afghanistan får inte visa sig utan heltäckande burka.
Minns du när USA drog tillbaka sina soldater från deras poster i Afghanistan? Det stod om det överallt i media. Det spekulerades i hur det skulle komma att se ut när talibanerna åter skulle få sitt grepp om landet. Det kändes märkligt att se talibaner lova dyrt och heligt att flickor och kvinnor visst skulle få fortsätta gå i skolan och leva ett normalt liv.
Vi har inte sett mycket mer i media om hur människorna har det där. Vi är inte så bra på att söka upp sådan information utan behöver liksom ha det framför näsan för att komma ihåg vad som händer. Vi människor tycks vara bäst på att kollektivt fokusera på en händelse och vi är även bra på att stötta.
Vi som lever i dag är de första som faktiskt varit med om att hela tiden få ny information om allt som händer i världen rakt till vår ficka. Vi är de enda som gått omkring med en dator i handen hela tiden. Jag tror att vi gör det vi kan när vi kan; så som att ändra profilbild till regnbågsflaggan under Pride, eller posta en svart bild på Instagram när #blacklifesmatter var som starkast, eller röstar på Ukraina under Eurovision för att visa vårat stöd.
Jag tror också att vi snabbt glömmer bort problemen när kampanjer som Musikhjälpen tagit slut, för att vi måste göra det. Vi skulle bli knasiga av att hela tiden tänka på allt hemskt som händer runt i världen, speciellt när vi fortfarande lär oss hur man hanterar det.
Men jag vill påminna dig som läser i dag om ett krig som inte förs mellan länder, utan ett krig mot kvinnor som tyst får pågå. Jag är säker på att de flesta minns slagorden “Kvinna, Liv, Frihet” som användes i Iran när regimen dödat en ung. Vilda protester utbröt där modiga kvinnor tog av sig sina slöjor och ädla män gick vid deras sida i kampen mot förtrycket.
Kvinnor klippte av håret offentligt och mångas liv offrades för jämställdheten. Det har gått ett år sedan detta spred sig som en löpeld i svenska medier och influencers spred ordet och bilder på allt fruktansvärt som tog plats. Nu var det länge sen jag läste något om det, men det fruktansvärda händer i Iran fortfarande.
I Afghanistan har talibanerna fått härja fritt länge nu och flickorna som lovades att de skulle fortsätta få gå i skolan, får stanna hemma. Kvinnor och flickor får inte visa sig utan heltäckande burka, inte vistas utan manligt sällskap eller läsa. För bara någon vecka sedan slogs det fast att kvinnor inte längre skulle få höras. Ingen ska få höra något så intimt som en kvinnas röst om det inte är hennes make. Dessutom krävs det först att hon blir tilltalad.
Vad blir egentligen en kvinna när hon inte längre får ta del av information, inte längre får synas och inte längre får höras? Kvinnorna i Afghanistan har reducerats till spöken med färre rättigheter än djur. Liksom de modiga kvinnorna i Iran som kastade sina sjalar på bål, har kvinnor i Afghanistan börjat göra uppror med sina liv som insats. I media sprider sig klipp på afghanska kvinnor som sjunger under hashtaggen “my voice is not forbidden”. Det är inte för dem själva, framför allt är det för deras döttrar som kommer att få vara med om förödande effekter av att helt frysa ut kvinnor från samhället.
Bristen på kvinnlig vårdpersonal kommer att innebära extrema kunskapsluckor inom gyn och mödravård. Det kommer inte finnas tillräckligt många män som intresserar sig för kvinno- och barnhälsa som hinner utbilda sig. Vi kommer alltså på sikt få en extrem ökning av död vid barnafödsel och fler döda barn när platserna minskar. Därför får vi aldrig låta oss glömma det tysta kriget mot kvinnor.