Den 9 oktober 2019 blir vår familj komplett. En förväntansfull och rädd flicka kliver in i det ballongpyntade lekrummet i myndighetshuset i Bogotá.
Samma morgon har hon sagt hejdå till sin sista fosterfamilj. Ett transitboende i väntan på egna föräldrar. Hon är förberedd. Men samtidigt som vi får barnet vi så länge längtat efter förlorar hon ännu en familj.
För ett par veckor sedan stod det klart att Nederländerna drar i nödbromsen efter en utredning av internationella adoptioner utförda mellan 60- och 90-talen. Jag tyckte det var konstigt. Mycket har ju hänt sedan dess.
Någon kväll senare sätter tankarna fart på riktigt. På Instagram ser jag att en gammal vän har delat ett inlägg om att Sverige borde gå samma väg.
Det hugger till i hjärtat.
Min instinktiva reaktion är att det är ett angrepp på min familj. Sedan kommer förnuftet ifatt. Jag har ett ansvar. Jag måste belysa frågan och ifrågasätta hur det verkligen är.
Jag tänker ofta på vår dotters biologiska mamma. Jag undrar hur hon har det i dag. Om hon får det stöd hon behöver och om vi någon gång kommer att träffas.
Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar vår dotter. Hon kan driva mig till vansinne, för att en stund senare få mig att kikna av skratt. Att se stoltheten när hon lärt sig något nytt är det bästa jag vet.
Denna viljestarka och roliga tjej kommer att kunna ta sig precis vart hon vill i livet.
Men då måste hon också få förutsättningar att komma ikapp det hon har förlorat när hon gång på gång fått börja om från noll i nya familjer. Och möjlighet att bearbeta alla separationer, när hon är redo.
Vi har ingen anledning att tro att hon adopterats bort på felaktiga grunder. Det finns dokumentation som säkerställer att hon är hon.
Under de senaste veckorna har jag ändå tvivlat. Vi, som i vanliga fall är samhällskritiska, har kanske varit naiva? Vi har varit övertygade om att det är säkerställt att allt går rätt till.
Nu säger den ansvariga myndigheten i Sverige att det inte finns några garantier. Adoptionscentrums verksamhetschef tycker att man drar för stora växlar på uttalandet. Enligt henne kan man känna sig trygg, men rutinerna kan brista, precis som inom alla verksamheter.
Så är det givetvis. Men nu när regeringen är överens om en översyn förstår jag inte varför den skulle begränsas till slutet av 90-talet. Vi måste veta hur det ser ut nu. Det är liv det handlar om.
Men vi måste också ta ansvar för de barn som redan är här. Den psykiska ohälsan och självmordsstatistiken bland adopterade sticker ut.
Vi måste agera och det nu.