– Det handlar om behovet att berätta, det har jag haft hela livet. När jag var liten skrev jag sagoböcker om katten Greta och, ja sen slutade jag väl aldrig.
Hon är 26 år och uppvuxen i Skärblacka och Norrköping. Skriver gör hon alltjämt och nu går hon första terminen av två på Skrivarakademins manuslinje i Stockholm. Namnet leder kanske tankarna till film, men här jobbar man i första hand med skönlitterära bokmanus.
Caroline är yngsta syskonet av fyra och tycker egentligen att de allihop är kreativa människor på ett eller annat sätt. Men det är bara hon själv och 15 år äldre systern Jenny Jägerfeld som ägnar sig åt skrivande.
– Hon är mitt yngsta syskon så jag är en sladdis med råge.
Efter grundskolan gick Caroline gymnasiets naturvetenskapliga linje, ett vägval hon har ifrågasatt många gånger efteråt. Det var ju kultur hon var intresserad av. Men storebror John var läkare och Caroline ville också ha möjlighet att välja ett sådant yrke.
Hon valde i alla fall Journalisthögskolan i Göteborg och efter utbildningens slut tre år senare flyttade hon till Edinburgh i Skottland.
– Jag ville byta miljö, tanken var att jobba på nåt fik men jag började plugga igen i stället.
Hon började på Folkuniversitetets ettåriga skrivarlinje på distans och kom sedan tillbaka till Norrköping våren 2014, gjorde inhopp på NT som redigerare, pluggade lite, skrev lite. Och nu till höstterminen tog hon steget till Kista där hon bor med pojkvännen David medan hon läser på manuslinjen.
– Vi har tjugo kvadratmeter med pentry och en brutalt stor garderob.
Tror du att du blir kvar i Stockholm nu?
– Det är så jäkla svårt att veta. Jag trodde aldrig jag skulle komma tillbaka till Norrköping efter Edinburgh, så det skulle mycket väl kunna hända igen. Jag har ju vänner där och mamma och mormor, och pappa i Skärblacka.
Med sin novell ”Sektion 7” är Caroline Jägerfeld nu en av de tio vinnarna i Götabibliotekens tävling Unga berättare. Fram till den 31 december kan vem som helst gå in på nätet och rösta på sin favorit till utmärkelsen Årets unga berättarstipendiat. Novellen är en dystopi om ett söndersegregerat samhälle, och titeln anspelar på Dantes ”Den gudomliga komedin” där sjunde kretsen är platsen i dödsriket för dem som skadat andra men också för dem som skadat sig själva.
– Det finns genomgående teman i nästan allt jag skriver. Segregation och utanförskap är ett av dem, andra är psykisk ohälsa och skam.
Även om allt inte är självbiografiskt finns det ofta beröringspunkter med hennes eget liv. Under större delen av livet har hon haft en ätstörning, vilket ibland sätter spår i skrivandet.
– Det där att man ser ett smörpaket som en blinkande varningslampa. Jag tror det började redan i sexårsåldern, jag var lite rund men hade bilden av mig själv som obscent fet.
Vid elvaårsåldern var hon normalviktig men under de tidiga tonåren kom de gamla spökena tillbaka, att det är lite dåligt att äta och att man inte borde. Hon rasade snabbt i vikt och försökte även ta kontrollen över sitt liv på andra sätt, till exempel genom att vara en extremt duktig flicka och skaffa sig högsta betyg i skolan.
Caroline fick aldrig någon diagnos eftersom hon vägrade följa med till BUP. Och hon lurade sig själv genom att vara en som ”gillar nyttig mat”, ”mår bra av att träna varje dag” och anser att ”pizza är överskattat”, som hon skrev i en debattartikel i Aftonbladet i somras.
– Men jag har länge vetat att jag haft anorexi. Numera äter jag normalt men jag kommer nog alltid att vara ätstörd och ha det där monstret på axeln: ”Ska du verkligen äta den där mackan”. När jag vet vad det är frågan om känner jag mig inte lika dum och misslyckad.
Skrivandet får henne att funka, det är så hon uttrycker det. Det är en del av hennes sätt att vara. Men branschen är tuff för den som vill leva på det.
– Det är ju inte så att Arbetsförmedlingen annonserar ”Författare sökes”. Men jag hoppas på något sätt kunna försörja mig på att skriva. Jag har börjat som lektör åt förlag, kan också tänka mig att jobba som frilansjournalist och sedan kanske skriva skönlitterärt på fritiden. Även om man blir utgiven så är det inga stora pengar det handlar om som författare, men jag vore ju dum i huvet om jag sa att jag inte vill bli utgiven, säger Caroline.
Ett framgångskoncept skulle ju kunna vara att skriva deckare, men det lockar inte.
– Alltså för mig... jag läser inte så mycket deckare, så jag skulle nog vara usel på att skriva dem. ”Kim Novak” eller den typen av spänningsromaner gillar jag, mer otypiska deckare. För mig är det viktigast att personerna i berättelsen inte är förutsägbara, och det är lite för många manliga halvalkoholiserade kommissarier med relationsproblem inom genren för min smak.
På fritiden gör Caroline något oväntat. Hon redigerar medlemstidningen för Upplands ornitologiska förening.
– Jag vet inte om det finns nån värld jag har mindre koll på än fågelskådning. Nu möter jag nattskärror, ringtrastar och beckasin-... snäppor?