Kiadila, som hon egentligen heter men aldrig kallas, har nämligen två söner som spelar fotboll. Och de gör det bra. Maic, 29 år, spelar i allsvenska Örebro SK och Ken, 24, i det allsvenska sensationslaget Östersunds FK. Ken är numera också uttagen i landslaget av den förbundskapten som en gång ratade honom i IFK Norrköpings A-lag, nämligen Janne Andersson. Det var de två sönerna hon dansade med där på scenen och gjorde braksuccé. Bilden på de tre spreds snabbt av medierna runt om i Sverige.
– Det var inget konstigt med det. Vi har alltid dansat tillsammans så vi behövde inte ens repetera. Vi visste vilka steg vi skulle ta, säger Kia.
Och det skulle inte förvåna mig om Kia var tillbaka på jobbet på Siemens redan nästa dag. Så gör hon nämligen när hon åker upp till Östersund varje gång Ken har hemmamatch.
– Jag jobbar morgonskift på matchdagen innan jag reser och sedan hinner jag hem lagom till det sena skiftet dagen efter. På jobbet undrar de hur jag orkar. Men jag gör det för jag har så roligt, säger Kia med ett så stort leende att ögonen försvinner.
Detta har gjort att Kia blivit något av en maskot för laget och samtidigt en välkänd figur i Östersund.
Jag träffar Kia, 59, och hennes man Ndongala, 61, hemma i familjens trea alldeles vid Nya torget i Norrköping. Numera är det bara de två hemma. De fyra barnen är utflugna, Ken och Maic (i dag 24 och 29) flyttade redan som 19-åringar när de värvades till olika klubbar. De två döttrarna Lyra, 42 och Amanda, 30 bor sedan flera år i Stockholm.
Kia och jag känner varandra. Hon jobbade som lokalvårdare på NT fram till 2012 då hennes företag i stället placerade henne hos Siemens i Finspång, till både NT-personalens och Kias stora sorg. Kias omfamnande personlighet gjorde att hon snabbt blev en del av vår personal på ett sätt som inte alla lokalvårdare blir med automatik. Speciellt roligt hade vi åt hennes telefonsamtal på modersmålet lingala. Vi förstod inte ett dugg men insåg att minstingen Ken ibland fick sina fiskar varma.
Samtalet där i mamma och pappa Semas vardagsrum kommer naturligtvis att handla mycket om fotboll. Den har dominerat familjens liv från första början då alla har spelat fotboll. Det var faktiskt storasyster Lyra som inspirerade de båda pojkarna att börja.
– Det fanns bara fotboll i pojkarnas huvuden under hela uppväxten. Efter träningen i deras klubbar (Maic i Sylvia och Ken i IFK) fortsatte de spela med bästa kompisen David Mitov Nilsson som bodde på samma gård. Det var bara fotboll, fotboll, fotboll, säger Kia, men hon konstaterar att de skötte skolan bra och klarade sig hela vägen till studenten.
Men berättelsen om Kia börjar i Kongo Kinshasa. Det var där hon föddes, växte upp och bildade familj innan hon som 29-åring tvingades fly tillsammans med make och 12-årig dotter under FN:s beskydd.
– Min pappa, som var politiska aktiv arresterades och kastades i fängelse efter att ha hamnat i onåd hos makteliten. Eftersom jag jobbade åt min pappa menade man att det var direkt farligt för oss att stanna kvar i Kinshasa så vi fick hjälp att fly till Kongos forna kolonialmakt, Belgien, berättar Ndongala.
De två träffades redan som små barn. De bodde i samma kvarter och lekte mycket innan det sa klick i de tidiga tonåren och de i stället blev ett par. De fick dottern Lyra när de var 17 och 19 år gamla. Båda har växt upp med många syskon.
– Vi var så vana att vara omgivna av hela stora släkten och plötsligt rycktes de ifrån oss. Jag var otroligt ledsen och grät mycket. Och vi visste ju inte vad som skulle hända oss, säger Kia.
I Belgien fick de inte stanna. Så småningom hamnade i Sverige och Åsele. Det var kallt och de kände sig ensamma.
Kia jobbade som grundskolelärare i Kongo och Ndongala som elktroingenjör. Men krocken med det svenska samhället blev hård. De lärde sig svenska först. Men för att sen få bygga vidare på gamla kunskaper måste de kunna visa papper på sina utbildningar. Några papper fanns förstås inte eftersom de tvingades fly. Rätt snart flyttade Ndongala till Norrköping för att utbilda sig på AMU-centret. Här fick han jobb på Whirlpool. Kia var kvar uppe i Åsele och familjen hade utökats med både Amanda och Maic när hon äntligen kunde flytta till Ndongala i Norrköping. Året var 1989 och sedan dess har de varit Norrköping trogna.
Många år av oro för släkten hemma i Kongo väntade innan de 1999 kunde återvända för första gången till sitt gamla hemland:
– Då blåste nya vindar och pappa hade släppts ur fängelset. Men han var en bruten man. Han dog bara några år efter, berättar Ndongala.
Kias mamma däremot blev riktigt gammal och dog nyligen, nästan 100 år gammal. Det finns mycket släkt kvar i Kongo förstås. Barnen har så många kusiner att de är svåra att räkna:
– Barnen har varit på besök. De har blivit allt mer intresserade av sitt ursprung. Flickorna har gjort flera resor dit ner. Och alla kan prata vårt språk lingala. Däremot har de inget dubbelt medborgarskap. De är svenska medborgare.
Så Kongo-Kinshasa kan aldrig locka Ken och Maic att byta landslag, konstaterar jag.