- Vi är glada att vi flyttade hit, att få vara nära barnbarnen betyder väldigt mycket. Men vi lämnade våra vänner i Linköping, och det är inte så lätt att få nya i vår ålder, säger Lars Engström, 65.
Vi träffas i det fascinerande kulturhuset i Ytterjärna, där antroposofin uttrycks i böljande arkitektur och mjuk färgsättning. Mågen Henric ansluter, tillsammans med två av barnbarnen, Josefin, 8, och Felicia, 5. Hunden Titan hälsar med stor entusiasm.
Många vänner
Under många år var Lars Engström länspolismästare i Östergötland. Han och två år yngre hustrun Marianne bodde på Ågatan, mitt i Linköping. De hade många vänner och ett stort kontaktnät.
2004 tog uppdraget som länspolismästare slut. Lars Engström fick andra uppgifter på Rikspolisstyrelsen och åkte ofta till Stockholm. Samtidigt bodde dottern Karin i Järna med två barn och ett tredje på väg. Hon behövde avlastning och Lars och Marianne ville gärna bo närmare sina barnbarn.
Ingen metropol
- Vi hade två vågskålar. I den ena fanns möjligheten att få vara så nära våra barnbarn att vi blev en del av deras vardagsliv. I den andra fanns det tråkiga med att lämna Linköping och insikten om att Järna knappast är någon metropol, säger Lars.
Sprang mellan husen
Barnbarnen vägde tyngst. Samma år gick flytten till ett hus i Järna, 50 meter från Karin och hennes barn. Så bodde de i sex år.
- Barnen kunde springa mellan husen. De kunde vara hos oss när föräldrarna åkte och handlade. Och ibland sov de hos oss, berättar Lars.
- Det var roligt samtidigt som vi kände att vi gjorde jättestor nytta. Barnfamiljer där båda föräldrarna jobbar har det jättetufft i dag, det är svårt att få det att fungera utan stöd från far- eller morföräldrar, säger Marianne.
När tre generationer lever så nära varandra kan det bli lite för mycket av det goda ibland. Det krävs social fingertoppskänsla och ömsesidig respekt för att det ska fungera bra.
Kan säga nej
- Vi hade barnen så nära att vi var tvungna att upprätthålla vissa regler, vi kunde inte bara vara de snälla morföräldrarna som skämde bort de små. Samtidigt är det ju Karin och Henric som är huvudansvariga för barnens uppfostran, säger Lars.
- Marianne och jag tillåter oss att säga nej ibland, när vi har annat för oss. Och det kan inte bara vara ett givande från vår sida, ibland får jag hjälp med tunga grejer av Henric, fortsätter han.
Flyttade
Svärsonen Henric har inget att invända mot det. Han och Karin har flyttat till ett hus som ligger sex kilometer bort, men får fortfarande mycket hjälp av Lars och Marianne.
- De är en enorm tillgång för oss och barnen, jag ser det bara positivt, säger han.
Vi åker till det nya huset för fotografering. Lars Engström berättar att han har blivit pensionär. Han har gott om tid, på gott och ont.
- Jag tyckte det var svårt att gå i pension, man förlorar lite av sin identitet. Om jag hade haft kvar mitt kontaktnät i Linköping så hade jag kanske kunnat få några småuppdrag, men nu är det som det är, säger han.