– Hade jag fortsatt det liv jag levde för femton år sedan hade jag inte mått bra i dag. Då hade jag inte kunnat vara ute och spela så mycket som jag gör, säger Roland när vi ses på ett fik i Norrköping.

Eftersom han älskar att musicera blir det många spelningar. Han räcker över en datautskrift han har med sig för att kunna hålla reda på alla inbokade gig.

Det är seniorgalor med Ragnar Dahlberg, Towe Widerberg och Åsa Sjöberg. Det är musikunderhållning med Lotta Källström. Det är spelningar med projektet Unga begåvningar, en påskkonsert i Söderköping, och i sommar allsångskvällar i både Norrköping och Motala. För att nämna en del.

Artikelbild

| Det är inte konstigt om man får syn på Roland Engdahl bärande på trombonfodralet. Han är ofta på väg till nästa spelning.

Enbart i juli har Roland 27 framträdanden bokade. Då är han bland annat lunchpianist på Söderköpings Brunn för 26:e året i rad och spelar där onsdagar till söndagar. Kan en så flitig musiker aldrig tröttna på musik?

– Jodå. När jag kör hem till Söderköping har jag nästan aldrig radion på, säger Roland.

Men tonerna har alltid funnits där på ett eller annat sätt. Han växte upp i en frikyrklig familj med mycket musikglädje. Pappa Josef ledde sången och blåsorkestern i Pingstkyrkan, först i Lammhult och sedan i Valdemarsvik dit familjen flyttade när Roland var sex år.

– Min far och jag underhöll ofta på äldreboenden, han spelade dragspel och jag trombon. Det höll vi på med tills för tre år sedan, nu är han 88 år.

Artikelbild

| Roland Engdahl, Ehrling Fredriksson, Lotta Källström och Uffe Holmertz på Berit Malmqvists 75-årskalas.

Att Roland var musikalisk märktes tidigt. När det sattes betyg i årskurs tre fick han en femma i musik, på den gamla femgradiga skalan.

– Den enda femma jag nånsin fått!

Artikelbild

| Norrköpingsorkestern Max Rogers har bestått av olika musiker genom åren. Här Roland Engdahl, Lars Jönsson, Ehrling Fredriksson, Pär Sundström, Sandra Hellberg och Marcho Marchev.

Det var också då han började spela althorn och kom med i Valdemarsviks blåsorkester som turnerade i östgötaskärgården på somrarna.

Men det var i elvaårsåldern han upptäckte han sitt rätta instrument, trombonen.

Artikelbild

| Max Rogers underhåller S:t Olofsmedaljörerna i kväll. I orkestern ingår (från vänster) Roland Engdahl, Lars Jönsson, Sandra Hellberg, Ehrling Fredriksson och Marcho Marchev.Foto: LEIF HALLBERG

– Jag tyckte den var häftig – med ett speciellt ljud, mer djup och en fylligare, mörkare ton. Och trombonen passade bra i storbandsjazz som jag började tycka om redan som barn.

Roland engagerades som pianoackompanjatör i Pingstkyrkan där storasyster Rigmor ledde kören. Och som 17-åring började han på den tvååriga musiklinjen på Lunnevads folkhögskola.

Artikelbild

| Roland Engdahl.

Några andra framtidsdrömmar än som musiker tycktes inte behövas. Särskilt inte efter att Ehrling Fredriksson hört av sig och erbjudit den blott 19-årige Roland en plats i Max Rogers orkester. Här blev multiinstrumentalisten Roland Engdahl keyboardist och ett flitigt turnerande runt om i landet följde, med upp till femton spelningar varje månad.

– Ja, det var ett speciellt liv. Och i början gick jag samtidigt på Musikhögskolan i Stockholm och utbildade mig till musiklärare.

Artikelbild

| Det är inte konstigt om man får syn på Roland Engdahl bärande på trombonfodralet. Han är ofta på väg till nästa spelning.

Han fick en tjänst på Musikskolan i Valdemarsvik, ett jobb han har kvar än i dag med undervisning i trombon, gitarr och piano. Fortfarande åtar han sig också på fritiden mellan tio och femton spelningar varje månad och har ingen avsikt att slå av på takten.

– Jag är väl lite halvtokig, men jag tycker ju att det är väldigt roligt, både att undervisa mellanstadieelever och att vara ute och spela. Sen när det gäller det här tempot, att orka med allting… det är ju så att jag lever ett sundare liv nu än tidigare.

Roland berättar om musiker- och turnélivet med sena kvällar, krogmiljöer och en dryckeskultur som har blivit för mycket för många i branschen. Han kände själv att han var på väg åt fel håll och beslutade sig för tolv år sedan att ändra riktning i livet.

– Men nu mår jag bra. Det är därför jag kan hålla igång som jag gör.

Att orka handlar också om rutin. Roland har var ute och spelat i åtminstone 35 år nu. Han kan den grejen.

Att han har begåvats med en stor musikalitet gör det också enklare.

– Jag har alltid haft ett bra gehör. Skulle du sjunga en ton nu så skulle jag kunna gå bort till pianot där och spela den, kanske med en halvtons felmarginal. Det är en stor tillgång när man spelar med andra.

Jag frågar om musikerkarriärens höjdpunkt och det är svårt att överträffa julafton 1984 då Roland och Max Rogers var med i ”Nygammalt” på tv med tre miljoner tittare. Men han har gott om höjdpunkter om han letar i minnet, som att ha ingått i husbandet till ”Café Norrköping” i tio år, ha kompat Thore Skogman, Lasse Berghagen och Kikki Danielsson och en blott elvaårig Sanna Nielsen.

Roland är annars ganska anspråkslös när han ska rangordna saker.

– Det gläder mig lika mycket att spela inför femton pensionärer på Karbasen i Valdemarsvik som inför tusen personer på en seniorgala.

När han inte ägnar sig åt musik (ja, det händer faktiskt), då går han gärna på fotboll. Årskortet till IFK Norrköpings hemmamatcher 2019 köpte han för länge sedan.

– Att gå på fotboll är ju på ett sätt som att komma till en annan värld. Men idrott och kultur har en fin sak gemensamt. De förenar folk.