Som representant för Sveriges honorärkonsulat i Hannover får Maud Wulf från Finspång ta sig an allsköns frågor om Sverige.
Här på sjunde våningen i en jättelik byggnad i utkanten av forna västtyska staden Hannover finns Sveriges konsulat. Det är här Maud Wulf jobbar.
Från sitt panoramafönster har hon en sagolik vy över staden. Dagarna går åt till att ordna nya pass och körkort och att registrera nyfödda barn åt de drygt 15 000 svenskar som bor
i hennes arbetsområde, förbundslandet Niedersachsen.
Skrållan och Tjorven
Men den mesta tiden svarar Maud på den uppsjö av frågor som tyskar har om Sverige. En av de vanligaste frågorna från detta Sverigeälskande folk är vilka svenska namn man helst ger sina barn. Många tyska barn i denna region heter Skrållan och Tjorven.
- En kvinna undrade om hon kunde döpa sin dotter till Kjell. Hon hade hört det i Sverige och tyckte det var så vackert. Hon blev djupt besviken när jag förklarade att det var ett pojknamn och inte uttalades Ki-ell som hon trodde, berättar Maud medan hon visar runt på kontoret.
Hon är uppvuxen i Finspång. Under tonåren sommarjobbade hon som tidningsbud åt NT. Klockan tre på natten lastade hon de tidningar som fanns att hämta vid Snippen i Finspång på pakethållaren och cyklade iväg.
- På den tiden fanns det ett original som kallades för Valrossen. Jag minns att jag var lite rädd för honom. Varje gång jag skulle in i trapphuset där han bodde ställde jag mig först utanför hans fönster för att höra om han snarkade. Då visste jag att han sov, smet snabbt in i trapphuset med tidningen och sedan ut igen. Egentligen var han ju inte alls farlig, men som ung tyckte man det var lite läskigt.
Sekreterarskola
Efter skolåren gick hon på sekreterarskola i Stockholm med utlandsvistelse i München och Brighton. Det var då, under uppehållet i München, som Maud träffade sin blivande man Ingo. Han var 21, hon 20.
- Vi träffades på klassiskt vis, på ett diskotek. Det gick snabbt. Vi möttes i februari och i november flyttade jag till honom
i dåvarande Västberlin där han kommer i från.
Det unga paret gifte sig strax därpå: Maud klädd i knallgul kavaj, Ingo
i mörkbrun skjorta, rostfärgad slips och beige kostym.
- Det gillade inte hans föräldrar. De tyckte att vår klädsel väckte uppmärksamhet. De ville att han skulle bära mörk kostym. Till råga på allt gifte vi oss inte i kyrkan utan på rådhuset i Berlin.
Det var när duon flyttade till Hannover på grund av Ingos jobb som Maud läste en annons i en lokaltidning om ett ledigt jobb som kontorist, med krav på att kunna tyska och svenska. Då visste hon inte att hon skulle arbeta på Sveriges honorärkonsulat. Nu har hon arbetat här sedan 1980.
Isterband och hönökaka
Maud är hemma i Finspång och hälsar på en, två gånger om året hos mamma Marianne, pappa Ingvar och de två yngre bröderna Pär och Magnus. Som tonåring var hon en flitig gäst på Folkets Hus filmvisningar och diskotek.
- I somras var jag där för att titta på biosalongerna i det nyinvigda Kulturens hus som det heter numera.
En annan favoritsyssla är att fika på Klippestorpsgården. Varje gång Maud är där beställer hon ett wienerbröd och en mazarin.
- Sånt som inte finns här. Och jag äter gärna isterband när jag är hemma. Familjen och jag brukar gå skogspromenader i Lunddalen och utefter sjön Bönnern. Naturen där är oslagbar.
När det är dags att återvända till Hannover packar hon med sig alltifrån hönökaka, ögonkakao och skogaholmslimpa till kalvsylta och ostkaka i resväskan.
Många svenskar har fått upp ögonen för Tyskland som semesterland. De reser till Rhendalen för att besöka regionens vinodlingar, vandrar i Harz djupa skogar, besöker sagoinspirerade slott och borgar i Bayern.
Utan kläder och pengar
Men då Maud flyttade till Tyskland i början på 70-talet var synen en annan.
- Min ene lillebror blev faktiskt lite retad för att hans syster inte bara flyttat till Tyskland utan även gift sig med en tysk. Och själv fick jag kommentarer som: "fick du inte tag på någon här hemma?". Numera är bilden av Tyskland en helt annan.
Det har hänt att Maud och hennes kollegor fått arbetsuppgifter utöver det vanliga. Hannover är känd för sina många mässor. Varje år finns svenskar på plats för att ta del av dem.
Då och då ringer svenskar till konsulatet för att de efter en blöt utekväll inte minns vad deras hotell heter, eller var det ligger.
Vid ett tillfälle gick det extra vilt till. En svensk man hade varit på bordellbesök och efter ett visst alkoholintag blivit bestulen på både pengar och kläder.
- Polisen kom in med honom till oss insvept i en filt. Min kollega fick ge sig ut på stan och köpa kläder till honom. Så kan det också gå till.