Hon beskriver en äldrevård där en gammal människas tröga mage kan rasera schemat för en hel avdelning.
Den är inte tänkt som ett debattinlägg, Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här. Men timingen är nästan skrämmande och kanske är romanen just vad debatten om äldreomsorgen behöver.
Dråpliga historier
"Ja, stor litteratur är det kanske inte och romanen är inte alltid så romanlik. Vårdpartierna liknar mer ett långreportage men där berättaren är mer synlig än i de flesta journalistiska texter. Beischer skriver sakligt, konkret och registrerande, ett bruksspråk som fungerar väl när hon återger vad som händer de intagna och personalen på äldreboendet", tyckte Dan Sjögren i sin recension på NT:s kultursida den 14 januari.
En berättelse med kött och blod och liggsår där dråpliga historier med ingredienser som friktionsskydd, gräddbakelser och nätunderbyxor ger liv åt politik och statistik.
- Jag har velat skriva rakt utan att förfina. Jag vill inte väja för hemorrojder. Det kan vara svårt att erkänna för sig själv att man kan bli äcklad av gamla kroppar och vara rädd för döden trots att det ingår i jobbet, säger Sara Beischer.
I dag bor den 28-åriga debutanten Sara med man och två söner i Halmstad. Nu i vår väntar föreläsningar och skrivande - men den här gången om något annat än äldreomsorgen.
I hennes roman får vi möta 19-åriga Moa när hon kliver in på äldreboendet Liljebacken, precis som Sara Beischer när hon fick sitt första jobb inom äldreomsorgen för snart tio år sedan.
Naiv 19-åring
En unik erfarenhet väntar - få arbetsplatser sätter så djupa spår i en ung människa. Men Sara Beischer
är kritisk till att unga så lättvindigt får jobb inom äldrevården, utan vare sig utbildning eller erfarenhet.
På Liljebacken står Moa storögd inför allt som åldrandet kan innebära. Underliv som ska tvättas, hår som ska läggas och händer som ska hållas de sista timmarna på jorden - allt av en naiv 19-åring med skådespelardrömmar.
Liksom Moa har Sara Beischer hela tiden varit på väg någon annanstans och i dagarna är hon färdig lärare. Trots det har hon hela tiden återvänt till äldrevården, där känner hon att hon gör något viktigt.
Hon ser en äldrevård där ledorden är snabbhet och effektivitet snarare än empati och värme.
Det för i sin tur med sig att omsorg utöver det nödtorftiga - en utflykt till konditoriet eller inköp av ett mjukt nattlinne - bara finns så länge personalen slår knut på sig själv. Och inte alltid är de som jobbar inom äldreomsorgen lämpade för det - också ett resultat av dåliga villkor och tuff miljö.
"Cynisk syn"
Sara Beischer välkomnar debatten om privatiseringarna av vården som följde efter skandalerna inom Carema-koncernen.
- När vi säljer ut äldreboenden säger vi att det är okej att tjäna pengar på våra gamla, okej att göra miljonvinster. Det är ytterligare ett snäpp i den cyniska synen på åldrandet.
Du säger att arbetet med gamla ger mycket, men du vill inte bli vårdbiträde på äldreboende. Varför?
- Det ska jag berätta. Låg lön, fruktansvärda villkor, stress såväl fysiskt som psykiskt och emotionellt. Jag säger rakt ut att fyra veckor på en sommar räcker.
- Det är tufft och jag beundrar alla som fortsätter jobba år efter år. Det finns inte på världskartan att jag skulle göra det.