Redan innan Robin åkte ut på sin långa resa genom Afrika var han berest. Med pappa Kenneth Wahlberg och styvmamma Jennifer Wigington hade han rest runt i Europa och norra Afrika i ett och ett halvt år.
– Jag minns inte så mycket från det men vi kom tillbaka när jag var fyra år för att spara pengar till en ny resa. Vi bodde i Mottorp som ligger en bit utanför Lotorp.
Huset låg i skogen och när Robin inte var på strövtåg med sin kniv, byggde kojor eller upptäckte omgivningarna hängde han gärna och lekte på bondgården som var deras närmsta grannar.
– Jag var en naturpojke, det kändes bra i skogen och jag var aldrig rädd att gå vilse.
Robin hann bara gå en halv termin på Lotorpsskolan innan det var dags att vrida om nyckeln på Land Rovern som skulle bli familjens hem i sex år.
– Min styvmamma satte mig i korrespondensskola genom Calvert School i Maryland i USA när jag var sex år och hon var min lärare under hela resan.
Utbildningen var på engelska och eftersom Jennifer var från Florida pratade de engelska i familjen. Svenska språket använde Robin bara när han var själv med sin pappa.
Färden gick genom Europa och via Gibraltar till Marocko. Det var ramadan när familjen kom över och otroligt varmt.
– Jag lekte med en pojke på stranden i Tanger och jag kommer ihåg hur synd jag tyckte om honom när han var tvungen att tacka nej till vattenmelonen vi ville bjuda på. Sen på kvällen sköt de i en kanon när fastan var över och jag minns vilket folkliv det blev på gator och torg när människor gick ut åt och umgicks.
Familjen fortsatte sedan planenligt genom Saharas karga landskap ner mot Afrikas västra kust. När de kom fram till Liberia insjuknade Robin och Kenneth i gulsot. Robin blev frisk efter tre veckor men för Kenneth tog det tre månader. Under den tiden bodde de på en missionsstation. Pengarna de sparat ihop började sina och Kenneth, som var pianostämmare, började stämma och reparera pianon på missionsstationen.
– Eftersom pengarna tog slut saktade resan ner och vi åkte från ställe till ställe där pappa jobbade med pianon. Ibland kom vi till en stor station och då kunde vi stanna i flera månader och göra utflykter därifrån.
Robin berättar om hur de vandrade fyra timmar i djungeln för att besöka en pygméstam och fick vara med och dansa under ceremonin när en flicka blev kvinna.
– De var helt opåverkade av västvärlden och när min mamma gav en kvinna en vanlig glasburk blev hon helt fascinerad. Det var precis som i filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. De var otroligt snälla, välkomnande och nyfikna på oss.
Äventyren var många. Ett höll på att sluta i katastrof när familjen besökte en voodomarknad i Togos huvudstad Lomé.
– En man försökte kidnappa mig. Eftersom jag var vit och blond trodde de att jag hade voodookraft. Men mina föräldrar fick tag i mig innan jag skulle dras in i en bil. Det är lite vilda västern där. Det är mycket korruption och sällan någon idé att gå till polisen. Man fick agera själv och lära sig hantera situationerna som uppstod.
Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i Afrika har han svårt att förstå pratet om att det är otryggt i Sverige.
– Genom mina resor har jag väl fått en högre tolerans mot vad jag uppfattar som ett hot.
Robin tror de stora klasskillnaderna, där den stora massan är oerhört fattig, är det som bygger korruptionen och kriminaliteten.
– Men de flesta var ändå alltid varma, trevliga och nyfikna människor. Det finns en sanning i att de som har minst ger mest. Ibland är de som lever det enklaste livet de gladaste. Jag tror vårt materialistiska samhälle här i Sverige går åt fel håll.
På ibland obeskrivligt dåliga vägar kom familjen till slut fram till Nairobi. Robin, som under resans gång också lärt sig prata swahili, kunde tretton år gammal för första gången i sitt liv börja i en ”riktig” skola, International school of Kenya.
– Det blev en stor omställning. Skolkamraterna bestod av barn till rika européer och amerikaner, till ministrar och ambassadtjänstemän. De åkte hem varje sommar och hade de senaste märkeskläderna. Jag hade växt upp i bushen och hade femtio procent rabatt på skolavgiften. Att jag fick stipendium berodde på mina höga betyg från korrespondensskolan.
När Robin var 19 år flyttade han till USA och studerade på University of Florida. Under en paus i studierna tog livet en ny vändning.
– En kompis som var amatörfotograf tog några bilder på mig som jag visade för en modellagentur i Miami.
Robins första modelljobb blev en kampanj för Versace. De flög till Capri och fotograferade under tio dagar med Bruce Weber - en av modevärldens mest ansedda fotografer.
– Det var kul, från noll till toppen direkt. Jag var drygt tjugo då. Eftersom det var mitt första jobb var det dåligt betalt men jag fick ändå 10 000 kronor om dagen.
Sen följde tre hektiska år med flera kampanjer med Versace, Abercrombie and Fitch, Calvin Klein, Armani och modevisningar i New York, Milano och Miami. Det var fester hemma hos modeskapare med rockstjärnor på gästlistan.
– Det var spännande men också ytligt. Det stämde inte riktigt med min uppväxt i Afrika.
Lika snabbt som modellkarriären startat tog den också slut. Robin hade fått parasitsjukdomen bilharzia i Afrika och när sjukdomen blommade upp tog krafterna slut. Det tog tre år att bli frisk.
2004 flyttade han tillbaka till Nairobi för att vara nära sin cancersjuka styvmamma som gick bort samma år. Robin gifte sig och jobbade i olika delar av Afrika med Nairobi som bas. Men när äktenskapet sprack 2013 kände han att det var läge att flytta till Sverige.
– Jag ville komma närmare mina föräldrar. Det var många år sen jag ens bodde på samma kontinent som dem. Jag är ju svensk medborgare och kände att jag ville upptäcka Sverige. Så vill jag försöka sakta ner lite och förankra mig någonstans.
Nu är Robin Finspångsbo igen efter trettiotvå år ute i världen och har bra kontakt med sin pappa och biologiska mamma. Han jobbar som introduktionsvärd på Hyresbostäder i Norrköping, ett jobb som innebär att man hjälper hyresgäster från andra kulturer.
– Jag har själv levt i många olika kulturer så det är logiskt att jag jobbar med invandrare och integration. I Hageby finns det folk från över åttio länder. Det är som ett litet New York i Norrköping och det är väldigt rikt kulturellt. Jag gillar det.
Även om Robin tänker att han ska bo i Sverige finns tankarna på Afrika där.
– I framtiden tror jag att jag kommer hitta någon länk där jag har en fot i Afrika och en fot här. Jag vet bara inte riktigt vad än.