Efter en liten stund kan inte Benny Wagnberg hålla fingarna borta. Han plockar upp gitarren i knät och demonstrerar skillnaden med att spela "Guitar Boogie" med att bara slå an strängen nedåt jämfört med att slå både uppifrån och nedifrån. En liten detalj som gör stor skillnad. Inte minst i tempot.

– Men det tog ett bra tag innan jag upptäckte skillnaden och lärde mig att spela så här, säger blivande 75-åringen Benny Wagnberg med ett skratt.

Han beklagar samtidigt att han inte har någon röd Fender att visa upp – "de står i replokalen" – men berättar i gengäld gärna om när det ikoniska rockinstrumentet i korrekt kulör kom in i hans liv.

Artikelbild

| 75-årsfirande Benny Wagnberg har alltid någon av sina gitarrer inom nära räckhåll.

– Runt 1961 någon gång. The Tigers Showband slopade "Showband" i gruppnamnet när vi skulle börja spela gitarrock ungefär som engelska The Shadows gjorde. De hade röda Fender-gitarrer och Lars "Lunkan" Lundqvist i vårt band tog hem de första röda Fendergitarrerna som någonsin kom till Norrköping. En av dem var till mig. Han hade beställt tre stycken utan att vi andra visste om det. Det var en otrolig upplevelse att spela på den. Vilket ljud. Vilken klang. Ett otroligt lyft. Tyvärr dröjde det innan vi kunde få tag i de rätta Vox-förstärkarna från England. På den tiden skulle ju allt elektriskt i Sverige vara S-märkt.

The Tigers Showband var Benny Wagnbergs första grupp. Långt ifrån den sista. Så långt som till den sista har han inte kommit ännu. 75 år gammal – ja, snudd på i alla fall – spelar han fortfarande regelbundet och hela yrkeskarriären har roterat kring musiken i olika former.

– Jag liksom föddes till det, säger han.

– Och jag vill aldrig sluta. Känslan av att få uppträda och spela är lika stark som alltid. Man blir aldrig för gammal även om det kanske kan kännas lite lustigt att stå och spela rockmusik som 75-åring. Å andra sidan känner jag mig inte som 75 år.

Artikelbild

| Den senaste upplagan av The Tigers. Från vänster: Benny Wagnberg, Jan Lekström, Inge Boholm och "Böcka" Andersson.

Som för att betona att åldern verkligen inte har med musiken att göra, har The Tigers kommande platta fått arbetsnamnet "The Young Ones".

– Det är egentligen en Cliff Richard-låt men jag tycker att titeln påminner om oss, säger Benny Wagnberg med ännu ett skratt.

Artikelbild

| Ragges Trio uppträdde redan i början av 1960-talet. Från vänster: Bengt Hjärtström, "Ragge" Nilsson och Benny Wagnberg.

The Tigers låg nere under många år, en tid under vilken Benny Wagnberg försörjde sig som dansbandsmusiker (bland annat i klassiska Goyazz) och gitarrlärare, men är nu igång igen sedan några år. Åtminstone sommartid. Då duggar jobben tätt i grönskan. Just nu ligger bandet i träda men förberedelserna är i full gång i och med att Jan Lekström nyligen har ersatt Bengt Hjärtström bakom trummorna. Den senare är emellertid fortfarande med i Benny Wagnbergs andra band, Ragges Trio.

– Med Ragges trio spelar vi bara dagtid, förklarar han.

Artikelbild

| Ragges Trio som trion ser ut i dag. Från vänster: Benny Wagnberg, Bengt Hjärtström och "Ragge" Nilsson.

– Mest på föreningsmöten och träffpunkter. Lite musik blandat med roliga historier. Allsång om någon så önskar. Det brukar vara uppskattat. Med The Tigers blir det mer sena kvällar. Men The Tigers drar också mycket folk. Många gillar lite nostalgi. Och så måste vi alltid spela "Plättlaggen".

Hårdsvängande kulttrudelutten "Plättlaggen" var The Tigers påtvingade paradnummer när det begav sig. Men både håller och efterfrågas än.

Artikelbild

| En tidig upplaga av The Tigers som då, 1962, kallades för Chico and the Tigers. Från vänster: Bengt Hjärtström, Chico Schnelzer, Leif Andersson, Benny Wagnberg och Lars Lundqvist.

– Vi kunde inte ens låten när vi spelade in den. Det var skivbolaget som "tvingade" oss.

Benny Wagnberg är född och uppvuxen i Eneby, flyttade ofta runt med sin ensamstående mamma men har aldrig vänt sig om sedan musiken kom in i livet. Benny Wagnberg har alltid varit musiker. Hank B Marvin, gitarrist i The Shadows, är den store förebilden och inspirationskällan.

– Jag har ägnat mig åt att försöka härma honom. Hans känsla och sound har alltid påverkat mig. Framför allt hör man alltid exakt alla toner han spelar. Numera drar man ju ihop allt till ett enda tjockt sound.

När Benny Wagnberg spelar "Guitar Boogie" i soffhörnet hör man mycket riktigt varenda ton.