Mellan två kunder bjuder han på en kaffe i det lilla personalrummet bakom salongen. Barberar’n öppnade i Spiralen 1977 och flyttade till de nuvarande lokalerna på Drottninggatan 2004.

Men låt oss ta det från början. Janne har frisöryrket i blodet, hans pappa var herrfrisör och drev Gunnar Carlsons herrfrisering vid Nya torget.

Var det självklart att du skulle gå i hans fotspår?
Artikelbild

| Som invald i Svenska Frisyrmoderådet och fick Janne vara med och plocka fram den nya svenska modelinjen varje år. Här är frisyren Dandy som han skapade i början av 80-talet.

– Nja, jag visste inte vad jag ville bli. Men jag hade hjälpt pappa på hans salong, sopat golv, tvättat kammar och gått ärenden, och jag tyckte det verkade kul när jag hörde snacket med kunderna, säger Janne.

Efter nian valde han därför att gå frisörlinjen, som då precis blivit en gymnasielinje. Men fortfarande var det en skarp gräns mellan herr- och damfrisörer, och han hade inte lust att gå tre år till på gymnasiet för att bli damfrisör också.

– När jag började jobba på pappas salong fick jag bara klippa killar. Men när vi öppnade Barberar’n hade det slagit igenom med unisex på salongerna och jag hade åkt till London och Vidal Sassoon för att lära mig damyrket. Det är egentligen inte så stor skillnad, det är läggningar och uppsättningar som är annorlunda.

– Att det blev frisöryrket har jag inte ångrat en sekund, och jag tycker fortfarande att det är skitkul! säger han.

Artikelbild

| Hans viktigaste redskap.

Men hår och frisyrer har inte bara varit ett yrke för Janne. Det har varit en större del av hans liv, då han i 20 år ägnat sin fritid åt att tävla i frisöryrket. Hans främsta merit är att han vann Nordiska mästerskapen i kategorin Modefrisyr 1982. Han har även varit medlem i Svenska frisyrmoderådet, där bara de främsta i landet fick vara med, och i Haute couture Français dit cirka 20 svenska frisörer valdes ut.

– Genom dem fick jag åka till Paris varje vår och höst och hämta inspiration på olika visningar. Sen åkte jag hem och lärde ut till kollegor så att det spreds över landet.

Artikelbild

| "Jag har min egen tystnadsplikt", säger Janne som känner de flesta av sina kunder väl.

Han slår upp en bok om frisyrhistoria och visar en bild på en herrfrisyr han skapat som heter Dandy. Den är från början av 80-talet och kräver både permanent och slingor i topparna.

Ja, trenderna har kommit och gått under de dryga 40 år som Janne har jobbat.

– Jag kommer särskilt ihåg krullpermanenten som var populär på 70- och 80-talet. Då rullade jag permanent tre gånger om dagen, minst. Sen försvann det på 90-talet och då skulle alla ha färg och slingor. En del såg ut som norska skogskatter, med tofsar i alla möjliga färger.

Det bästa med yrket är ändå alla människor han träffar, säger han. Han uppskattar att nära 90 procent av kunderna är stammisar och många av dem har han tagit hand om sen ”farsans tid”.

– De blir ju som kompisar. Vi känner varandra utan och innan och jag kan deras sociala liv.

– Jag har min egen tystnadsplikt. Stan är inte så stor och det kan ju sitta någon i stolen bredvid som lyssnar. Så jag försöker att inte prata vidare så mycket.

Men den 24 maj är det de sista kunderna som får sig en pratstund i frisörstolen. Sen väntar fem veckors semester för Janne och efter det pension.

Vad ska du göra med den lediga tiden?

– Jag ska ut och resa, till Italien till att börja med, tänkte jag. Sen ska jag koppla av och fixa lite hemma.

Men nog kommer han sakna jobbet och stamkunderna, det tror han.

– Ja, några lär jag nog åka in och ta hand om, säger han och hälsar nästa kund välkommen med en kram.

– Vi har känt varandra sen vi var fem, sex år. Jag klippte mig hos Gunnar som barn, säger Johan Renman.