De holländska trupperna på Java var chanslösa när de moderna japanska styrkorna attackerade ön. Här en bild på en lokal artilleritrupp på väg mot övermakten den 11 november 1942.
Sven Jennerström har Vegamössan på sig, från sin skepparexamen på 1970-talet. Den skyddar bra, men blir samtidigt en informell id-handling på Järven, när det råder besöksförbud på äldreboenden.
Coronakrisen bjuder på social distansering.
– Jag klarar mig rätt bra. Jag har min dator, och kan se filmer och även digitala gudstjänster och andakter. Det blir mer möjligheter att göra det nu. Alla här på Järven använder inte internet, då kan det bli långsamt. På något sätt är vi inte vana vid kriser längre i Sverige. Sedan jag kom till Sverige har det här varit ett drömland. Allt gick bara uppåt, säger Sven.
Det är 75 år sedan andra världskriget tog slut. Mamma Elisabeth (född Soer) och pappa Johan Jennerström var före andra världskriget stationerade på ön Java i Indonesien som missionärer i Frälsningsarmén.
Efter Pearl Harbor var det bara en tidsfråga innan japanerna skulle inta den nederländska kolonin. Strax efter att Singapore föll, kapitulerade de lokala styrkorna på Java 9 mars 1942.
Den japanska krigsmakten hade snabbt gjort sig känd för sin brutalitet.
– Kriget förändrade allt på ön. Skolorna stängdes ned för den holländska befolkningen. Vi fick inte bo kvar. Pappa, som var chef för ett ögonsjukhus i Semarang och major i Frälsningsarmén sparkades ut, berättar Sven.
Hudfärgen styrde när japanerna skulle avväpna den nederländska kolonin. Först skulle allt vara som vanligt. Men undan för undan arresterades den vita befolkningen och sattes i koncentrationsläger.
– Pappa blev tagen av japanerna, eftersom han var europé. Vi var egentligen neutrala och svenskar så han skulle inte hamna i något läger. Men vid razzian i stan tog de alla vita män, berättar Sven som bara var 13 år vid det dramatiska tillfället.
– Vi hade alltid en väska packad, ifall någon skulle bli tagen. Jag följde efter vid razzian och lyckades smuggla med honom väskan vid uppsamlingsplatsen. Pappa klev upp på en lastbil, kördes iväg. Jag försökte cykla efter så långt jag bara orkade.
– Efter mycket om och men fick svenska konsulatet ut honom efter en viss tid, men han var inte densamme efter den tiden, berättar Sven om händelsen som förändrade livet för alla i familjen.
I boken "Sydvart" från 1958 av Rolf Blomberg, berättade den svenska UD-tjänstemannen om sina försök att få loss Johan Jennerström från fånglägret.
”Tre gånger var jag i Semarang, innan jag fick Jennerström fri, och det är med olustkänslor jag tänker tillbaka på dessa resor. De historier major Jennerström efter befrielsen berättade för mig från interneringslägret Djati Ngalik avslöjade samma terroranda. Om någon av de internerade brutit mot förordningarna på något sätt, ställdes alla upp i två rader mitt emot varandra och fick order att slå varandra i ansiktet så hårt de kunde. Var det någon som enligt lägerkommendanterna inte slog hårt nog, övertogs jobbet av en japansk soldat.”
Fri från fångenskapen flyttade familjen upp till en liten by på 1 000 meters höjd vid berget Lago, där en grupp schweizare samlats. Planen var att övervintra där tills kriget tog slut. Men under en bergsklättring något senare blev Svens pappa sjuk och dog.
– Jag kom på mig själv att jag nästan blev lite arg på honom. "Varför sker det nu, och här. När vi behöver dig som mest?" En hjärtinfarkt bara, så var det slut.
Den tid som européerna från början trodde skull bli kort i bergsbyn gick från månader till tre år.
– Schweizarna var agronomer, ekonomer och geologer. Min storasyster och jag försökte leva oss in i den världen, gick i skola hos dem. Jag förstår inte än idag hur mamma kunde klara av att försörja oss. Vi hade fällor så vi kunde fånga svin och höns, så man kunde slakta. Då var det fest i Kapernaum. Det var ovanligt att få så fin mat. Vi levde på nåder, hade ingen inkomst eller någonting. Vi fick lite stödpaket från ambassaden som blev mindre och mindre på grund av inflationen.
Inkapslade från yttervärlden tvingades familjen lära sig tyska, efter bara axelmakternas språk – alltså japanska, tyska och Italienska – var tillåtna. Det gick bra tack vare schweizarna med sin schweizertyska dialekt. Det var dödsstraff på att inneha och lyssna på utländsk radio, men en mottagare gömdes i en ravin. När japanerna kapitulerat i mitten på augusti 1945, efter Hiroshima- och Nagasakibomberna, var det knäpptyst i kolonin.
– Vi hade hört att Japan hade kapitulerat inför atombomben. Japaner kapitulerar bara inte, så det var en mycket ovanligt. De sa ingenting, men vi visste alla om det. På tredje dagen hade de en stor fest för att "överlämna ön till infödingarna". Det var ju bara larv givetvis, berättar Sven.
Familjen flögs efter krigets slut till Singapore. Därifrån blev det trupptransportbåt till Southampton.15–16-årige Sven hamnade på bottendäck på SS Orontes i den mer än överfulla båten.
– En del blev sjuka. Det var en enormt hård disciplin, det var som i det militära.
Även om Sven föddes i Sverige blev resan till hemlandet, något helt annat än att komma hem. Svenska hade bara talats sporadiskt i familjen. På Java var det schweizertyska. Sven fick lära sig sitt modersmål på nytt.
Det var en ny värld.
– Jag hamnade i realskolan när jag kom hem. Jag var mycket före de andra. I princip hade jag haft privatlektioner av schweizarna, som var experter i sina ämnen. Men kunde du inte språket här hemma på den tiden så räknades du inte. Det blev kvarsittning varje dag innan jag hoppade av. Det var Hermods distansstudier som blev min räddning.
När familjen landade i småländska Skillingaryd var uppståndelsen stor.
– Vi var som apor, säger Sven och ler.
– Det var väldigt viktigt att tala rätt. Förargligt att göra fel. Jag ville inte heller göra bort mig när man skulle handla av en vacker tjej i kiosken. Jag funderade på om det skulle vara en äpple, eller ett äpple. Så jag beställde två äpplen. Det var lite så det var, man fick fuska sig fram lite, säger 91-åringen grammatiskt felfritt.
Både livet och samhället har förändrats sedan de stormiga krigsåren som präglat uppväxten.
I dag är Svens fönster mot omvärlden från boendet via ett förstärkt wi-fi, från sonen Peters radhus på andra sidan Värmlandsgatan. Därifrån kan han bevittna den globala kris som coronan spridit.
– Var det nödvändigt att det skulle bli en sådan panik om vi varit lite förberedda? Vi får hoppas att vi lär oss något av det, blir lite förståndigare.