På den åttonde etappen hade Göran Karlsson fått nog. Besviken och desillusionerad klev han av cykeln och såg hur resten av fältet försvann i fjärran för att så småningom göra upp om segern i det prestigeladdade kraftprovet på två hjul.
Nej, debuten i Tour De France blev inte riktigt vad Göran Karlsson hade tänkt sig.
Å andra sidan kan ingen ta ifrån honom titeln som Sveriges förste deltagare någonsin i det klassiska etapploppet. 1960 stod han på startlinjen i det italienska proffsstallet Carpanos kulörer. Göran Karlsson, född och uppvuxen i Norrköping, gick ur tiden den 23 maj. Han blev 82 år gammal. Ingen Norrköpingsbo har trampat fortare än han.
– Norrköpings främste tävlingscyklist genom tiderna. I slutet av 1950-talet var han bäst i Sverige.
Palle Munther, en annan gammal cykelprofil från Norrköping, minns sin tränings- och tävlingskamrat. Sedan han nåtts av dödsbudet hör han av sig till undertecknad för att få framföra en hyllning till kollegan som nästan alltid var snabbast och starkast av dem båda när det begav sig.
– Våren 1959 vann han Tunisien runt. Efter det kallades Göran alltid för "Ökenkungen". En fantastiskt stark cyklist. Han var ingen framstående spurtare, men han hade få om några övermän när det gällde att ligga i och hålla tempot uppe under långa perioder. Att cykla långt kan alla. Hemligheten är att behålla farten när alla andra tröttnar. Den behärskade Göran Karlsson.
Göran Karlssons meritlista är diger med framför allt tre tunga titlar under 1959; Tunisien runt, 18-milen vid NM och det populära Sexdagarsloppet. "Ökenkungen" var mogen för större uppgifter. Han representerade Norrköpings cykelklubb när han 1960 fick chansen i Turinbaserade proffsstallet Carpano. Stallet satsade hårt och "internationellt" inför 1960 års Tour De France och i laget ingick också, bland annat, tre danska cyklister. Göran Karlsson och danskarna strålade samman i Köpenhamn och tog sikte på Lille, där starten skulle gå. Dumt nog stannade de till i Paris på vägen och blev av med hela sin utrustning, från cyklar och reservdelar till kläder och cykelskor. Deras buss drabbades av inbrott under natten.
Trots den olyckliga uppladdningen började Göran Karlsson loppet bra. På den andra etappen rullade han i mål som 17:e man och på etapp sex var han med i en stor utbrytning. En punktering satte dock stopp för någon framskjuten placering. Samtidigt började stallet falla samman runt omkring honom. Danska Politiken sammanfattade det spretiga gängets oförmåga att köra för varandra bäst: "Det fanns ingen sammanhållning, och deltagarna hade inte förmågan att samarbeta och hjälpa varandra så som belgarna och engelsmännen".
Under den åttonde etappen tröttnade Göran Karlsson på vurporna, punkteringarna och ensamheten. Han bröt.
– Jag hade inte det riktigt rätta stödet. Jag kände mig litet ensam. Man skulle haft en riktigt stark tränare och matchare. Men jag ångrar inte att jag blev proffs, sa "Ökenkungen" när han intervjuades av journalisten Thure Petersson för boken "Svenska cyklister i segertröjor".
Efter proffstiden återvände Göran Karlsson till Sverige. Dock inte till Norrköping. Han reamatöriserades och fortsatte att cykla på hög nivå. En av få svenska cyklister som kunde matcha de legendariska Fåglum-bröderna i början av 1960-talet.
– Vi var egentligen konkurrenter eftersom Göran representerade NCK och jag cyklade för Antilopen, säger Palle Munther som själv var svensk förbundskapten åren 1977–80.
– Men vi tränade ofta tillsammans över klubbgränserna. Vi brukade träffas vid Norr Tull. Ett gäng på 12–15 cyklister. Vi gav oss ut på rundor uppåt 15 mil. En efter en föll grabbarna ifrån. Till slut var det bara jag, Göran och en tredje kille, Jan-Olof Johansson, kvar på hemvägen. Göran var alltid först i mål.
Sedan många år tillbaka bodde "Ökenkungen" i Limhamn men trots det geografiska avståndet höll han och Palle Munther kontakten och delade åtskilliga minnen.
– Jag minns ett tempo-DM i Linköping. Göran vann förstås och jag var glad över att ha slagit Gunnar Göransson, en annan stark cyklist från Norrköping, och blivit tvåa. Efteråt cyklade vi hem till Norrköping och stannade på Himmelstalund för att bada. Våra "cykelbrännor" drog till sig stor uppmärksamhet och många undrade nog vad vi var för galningar med knallbruna armar och kritvita kroppar, säger Palle Munther med ett skratt.