Under en mörk och kylig oktobereftermiddag skiner värmen och ljusen från musikterapeuten Birgitta Anderssons lägenhet. Lägenheten är nästintill nedpackad eftersom att hon förbereder inför en flytt, men något som står framme än är pianot och gitarren. Musiken har varit Birgittas intresse ända sedan hon föddes. Hennes föräldrar beskrev det själva som att hon sjöng i stället för att skrika när hon kom till världen. 

– Musiken har alltid varit den största drivkraften i mitt liv, säger hon med ett leende på läpparna. 

Birgitta har studerat en hel del under sitt liv. Först blev det en kantorsexamen, sen studerade hon till fritidspedagog, efter det blev det musikpedagog, därefter musikterapeut och till sist uttryckande konstterapeut. I många år jobbade hon som musiklärare på Birgittaskolan och senare gick hon över till att jobba med äldre och svårt sjuka människor. Jobbet med de sjuka innebar att hon spelade musik för eller med patienter för att avleda smärtorna. Senare jobbade hon även med att patienter skulle uttrycka sig med konst. Under de åren upptäckte hon vilken kraft konst och musik kan ha för människan. 

– I stället för att sitta i sin kamp fick de komma till mig och spela musik eller måla. Patienterna blev friska i rummet. 

Hon beskriver ett uppdrag där en patient varken visat läkare eller föräldrar tecken på att hen kunde höra, tills Birgitta kom med sin bandspelare. Innan besöket hade hon studerat patientens historia för att se vilken musik hen skulle tycka om. När hon började spela, började patienten röra på foten och ge ljud till musiken.

– Jag ser musiken som medicin. En ofarlig medicin som är läkande för kropp och själ.

Birgitta beskriver sitt yngre jag som ambitiös, lite för ambitiös för hennes eget bästa. Något som kroppen en dag sa till om: hon blev utbränd. Samtidigt som hon jobbade med 13 olika musikklasser på Birgittaskolan, ledde hon fem körer, tog hand om sin familj på gården i Degeryd i Vårdsberg, pendlade till Stockholm två dagar i veckan och skrev uppsatser. Den dagen kroppen sa ifrån berättar hon att hon lärde sig ett viktigt ord på tre bokstäver: "nej". Från den dagen och framåt började hon med en ny taktik, hon sa bara ja till grejer hon ville göra och gjorde inte saker bara för att vara snäll.  

– Det var nyttigt för mig och nyttigt för alla andra.

I 50 år bodde Birgitta med sin familj på gården i Vårdsberg, men år 2008 var det dags för dem att flytta in till stan. Tillsammans med sin man flyttade de till lägenheten som de har bott i tills i dag. Nu förebereder hon sig för en flytt in till centrala Linköping, vilket hon ser fram emot. 

Sedan 2008 är Birgitta pensionär, men det har inte inneburit att hon slutat med musiken. I samband med pensionen blev hon ombedd om att vara kören Visionärernas nya ledare. 

– Det är det roligaste jag har gjort. Kören toppar mitt liv, säger hon glatt. 

Varje måndag övar gruppen, 15 kvinnor och 15 män i åldrarna 70 till 92 år, och under veckorna framträder de för olika äldreboenden ända fram till jul. När hon berättar om körens betydelse för både henne och för medlemmarna lyser glädjen i ögonen. Efter 77 år med både upp- och nedgångar har alltid en sak varit densamma för Birgitta: kärleken till musiken.

– Musiken är grunden till mitt liv. Jag får hålla på med det som ger mig lust.