Det här är berättelsen om 100-åringen, som under de sista åren av andra världskriget gifte sig med sin Erik i kyrkan i Simonstorp, flyttade in till en lägenhet i Norrköping, fick två döttrar i Barbro och Ulla och tog hand om Seppo Lempinen, som var ett av de nästan 80 000 finska krigsbarnen som hamnade hos svenska fosterfamiljer.
Allt hände mellan 1942 och 1945.
Två bilder ur familjens privata album ramar in Linnéa Sjöbergs liv och historia.
Den ena är på fem generationer med dagens 100-åring, dottern Ulla Hallin, 77, barnbarnet Karin Andersson, 54, barnbarnsbarnet Terese Asp, 32 och barnbarnbarnsbarnet Selma Asp , 6.
Den andra är på Linnéa och döttrarna Barbro och Ulla tillsammans Seppo, som kom in i familjens liv för 76 år sedan och togs förra året.
– Våra familjer har följts åt genom alla år, säger Linnéa och plötsligt tar vårt samtal inför hennes 100-årsdag över en kopp kaffe och fat med bullar en helt annan väg.
Det är en fantastisk historia.
– Det är bra det. Då behöver du inte skriva så mycket om mig.
Vad är det med 100-åringar, som inte vill prata så mycket om sig själva utan hellre om något annat?
– Jag vet inte, säger Linnéa och rycker på axlarna.
– Seppo var bara fyra år, när han gjorde den där långa resan ensam med buss från Finland till Norrköping och möttes av helt främmande människor. Det var väldigt tufft för honom. Jag var själv bara 24 år. Vad kunde jag och vad begrep jag om krigets fasor och följder? Vad visste jag om hur ett litet barn kände inför allt det? Jag förstod inte det då. Vi var rätt skyddade i Sverige på den tiden.
Minns du första mötet?
– Jag och min mans syster Ebba åkte till Fridvalla och gick till Bråvalla, där bussarna stannade med alla barnen. När vi kom dit fick jag frågan "Kan ni ta en pojke för alla andra ska bara ha flickor?". Därför blev det Seppo.
Han bodde hemma hos Erik, Linnéa och Ulla på Apelgatan, men flyttade hem till sina föräldrar lagom till han skulle börja skolan.
I samma veva föddes Eriks och Linnéas andra dotter Barbro.
– Seppo kom tillbaka i flera omgångar och bodde hemma hos oss. Det var inte alltid lätt för honom. Det dröjde många, många år innan jag förstod hans resa hit. En fotoutställning, som hette "Med lapp om halsen" på Stadsmuseet i Norrköping gav mig många svar. I dag vet jag.
Seppo var och hälsade på så sent som förra året i Norrköping.
– Han bodde och jobbade som byggmästare på Sveaborg (en av världens största sjöfästningar) utanför Helsingfors. Jag har varit över och hälsat på honom och hans familj flera gånger, säger Linnéa.
Linnéa Sjöberg föddes i Baggetorp i Sörmland den 4 november 1920, flyttade till Norlunda innan familjen landade i Östergötland och vid Stora Brevik. Hon gick i byskolan, där alla elever i olika åldrar satt i en och samma sal innan studierna fortsatte i Simonstorp.
1942 gifte sig Linnéa med Erik, som hon träffat några somrar tidigare under sitt jobb som hembiträde hos professor Erik Welander på Kammartäppan vid sjön Fläten norr om Simonstorp. De skaffade sig en lägenhet på norr. Hon har varit trogen den delen av Norrköping i hela sitt liv.
54 år på Apelgatan och 24 år på Rösgången sätter sina spår.
– Jag kan dock nästan bli rädd varje gång jag går ut och ser hur annorlunda allt är nu. Det händer saker hela tiden. Då, när vi flyttade in till Norrköping 1942, kunde jag sätta på mig skidorna på Apelgatan och åka hela vägen till Kvillinge. Det var bara mark, säger Linnéa.
Vi tittar ut genom köksfönstret med en utsikt över ett område i ständig förändring och Kolmården i blickfånget, när Linnéa stannar upp i tanken.
Väninnan Inga-Britt, som bor i grannhuset, fyller 95 om ett par veckor.
– Hon är en riktig krutgumma.
Som du?
– Nej, nej ... mycket värre, säger Linnéa och ler.
– Hon spelar boule nere på gården och går på alla gudstjänster. Jag gör inte det själv längre tyvärr. Kroppen orkar inte riktigt med det, men jag ser gudstjänsterna på tv.
Hur har ditt år på vägen fram till 100-årsdagen varit? Jag tänker på coronan.
– Jag har inte haft den där ensamma känslan, som många andra har känt och känner. Jag har kunnat gå ut, träffat vänner och grannar och druckit kaffe här utanför. Jag har lyckats få dagarna att gå i alla fall utan större besvär, men visst är det tråkigt med allt och man önskar att det ska bli på samma vis snart igen, säger Linnéa Sjöberg.