Just den här dagen, den 24 oktober, är det världspoliodagen, som är en hyllning till doktor Jonas Salk (1914–1995) från USA och hans medarbetare, som utvecklade det första vaccinet mot polio.
Carl-Fredrik Tersmeden, som bor på gården Almstad ute på Vikbolandet, var bara fyra år, när han drabbades av virussjukdomen.
Året var 1944.
– Vi bodde på en gård utanför Tystberga i Sörmland och åkte till lasarettet i Nyköping, där man först trodde det bara var en vanlig förkylning. Det skulle bli bra, men det blev inte det. När läkarna i stället konstaterade polio var det för sent att göra något åt det ... Jag var enda fallet i Sörmland det året, säger Carl-Fredrik.
– Tack och lov satte sig polion bara i ett ben ...
Carl-Fredriks högra ben är smalare, knappt hälften mot ett vanligt ben och nio centimeter kortare. Han har gått genom hela livet med en platåsko på ett ortos.
– Jag släpar på två kilo extra för varje steg jag tar, men jag kan inte minnas något annat liv än med ett och ett halvt ben och har aldrig tyckt synd om mig själv. Det är nog ett kännetecken för oss "polioter", menar Carl-Fredrik och ler.
Ursäkta.
– "Polioter ..." Det kan vara ungefär och låta som idioter. Vi är envisa, vi kämpar och vi ger järnet så länge det går. Jag har alltid försökt ha ett glatt humör och ta mig an vardagen på mitt sätt.
Hur var det i unga år på skolan i Tåby ute på Vikbolandet? Det måste ha varit tufft.
– Nej ... Jag bar ofta kortbyxor så alla kunde ju se hur jag var. Jag kunde kanske ha blivit ett mobbningsoffer, men jag blev aldrig mobbad. Det var nog tack vare mitt goda humör och vilja. Jag blev behandlad som vilken annan människa som helst. Det har varit så hela mitt liv.
Polion har aldrig hindrat dig i ditt liv.
– Jag vill inte skryta, men jag har inte sett polion som ett hinder. Vill jag göra något så jag gör det, men det kan ta lite längre tid. Om någon skulle säga "det kan du inte klara", väcks något i mig. Om jag hade klagat hade jag nog suttit i rullstol i dag.
I stället tar du din käpp och går.
– Precis, säger han.
– Jag vet inte hur många käppar jag slitit ut genom åren, men det är nog inte många som slår mig med minst 50 års erfarenhet med käpp. Jag är en riktig käppambassadör. Fler borde använda det, men folk är ju så envisa och tycker att "så dålig är jag inte att jag behöver käpp", säger Carl-Fredrik, som håller föredrag i ämnet med rubriken "Min käpp och jag".
Vad gör en bra käpp?
– Den ska svikta. Går du med en stålkäpp kan du lätt få ont i en axel och i ryggen. Käpp var ju en statussymbol på 1940- och 50-talen. Jag vill gärna se det igen.
Carl-Fredrik Tersmeden har varit medlem och engagerad i Rotary i 30 år. Den internationella organisationen, som finns i över 200 länder och har över 1,2 miljoner medlemmar, gav sig 1988 in i kampen mot polio. Rotary har varit med och bekostat ett världsomfattande vaccinationsprogram – en insats i miljardklassen – och har tillsammans med WHO (FN:s fackorgan för hälsofrågor) och Bill Gates (medgrundare till Microsoft och en av världens rikaste) nästan lyckats med målet att utrota polio.
– Då, 1988, när Rotary gick in i det här fanns det runt 350 000 fall per år i 125 länder. I dag är den siffran under 100 nya fall. Med hjälp av våra volontärer och ekonomiska medel har man vaccinerat över 2,5 miljarder barn från 1988 tills i dag, säger Carl-Fredrik.
Sverige är sedan 1977 poliofritt.
Kampen för att utrota sjukdomen över hela världen helt är inne i ett intensivt skede och man har lyckats till 99,9 procent.
– Tyvärr har den blommat upp i vissa länder på grund av oroligheter, där man inte kommer åt barnen och kan hjälpa till. Det är särskilt svårt i Afghanistan och Pakistan, där flera volontärer blivit dödade. Vi hade som målsättning att utrota polio 2018, men har tvingats skjuta på det till 2023. Då ska vi ha nått målet.
Carl-Fredrik tar en tugga av sin givna favorit, Napoleonbakelsen, och bjuder på en fascinerade livsresa. Han har aldrig dolt sitt handikapp och försöker, så ofta han kan, berätta.
– Jag är kanske lite galen, men det underlättar. Har man något att berätta ska man göra det. Polio är en relativt bortglömd sjukdom i dagsläget, men den finns där. Många vet knappt om att de blivit vaccinerad en gång i tiden.
I Sverige får barn poliovaccin vid fyra tillfällen poliovaccin med en spruta i överarmen av en sjuksköterska. I utvecklingsländer ges vaccinet med några droppar på tungan av miljontals volontärer också vid fyra tillfällen.
– Det går så makalöst mycket fortare. Nu ställer vi barn på led och vaccinerar på löpande band.
I dag finns också begreppet postpolio.
– Många människor, som kan ha haft polio som liten med lindriga symptom som förkylning, kan gå hela sina liv utan besvär, men när de kommer upp i ålder kan man drabbas av muskelvärk, andningssvårigheter och problem med balansen. Polio är kanske inget man tänker på då. Det är en märklig sjukdom.
Carl-Fredrik Tersmeden delade sitt yrkesliv mellan banken, där han var utlandschef på ett av Handelsbankens bolag, och föräldragården Almstad.
– Det var två helt skilda världar, som passade mig bra. Jag jobbade mycket och gillade det.
Han utbildade sig på Handelshögskolan i Stockholm och blev erbjuden jobb på Bank of America i San Francisco, men när flickvännen Gunilla inte fick jobb i USA valde paret att stanna hemma.
– Vi skulle se om kärleken höll i sig.
Den gjorde det.
– Jag började jobba på en revisionsbyrå under sensommaren 1965 och var med i Stockholms Studentkår, som var med och ordnade Nobelfesten. Gunilla och jag var inbjudna dit. När middagen var över så gick vi in i ett rum, där gamle kungen Gustaf VI Adolf stod med hela sitt hov. Där och då tog jag Gunilla i handen och friade till henne. Hon kunde ju inte direkt säga nej framför kungen, berättar Carl-Fredrik och skrattar.
I dag fyller han tiden med bridge, boule i Vikbolandets Bouleclub, ordförande i hembygdsföreningen i Tåby, som under många år renoverade det gamla gästgiveriet i Fristad mellan Tåby och Kuddby och så är han ordförande i vänföreningen till Hallwylska och museet i Stockholm.
– Wilhelmina von Hallwyl, som bodde där och skapade huset med all dess konst och historia, var min mormors mormor. Varje år, den 1 oktober, firar vi hennes födelsedag där (176 år i år). Hon var väldigt före sin tid och var ständigt nyfiken på allt – precis som jag. Jag vill gärna dö nyfiken, säger Carl-Fredrik Tersmeden.
