Vi börjar i teaterns källare, som numera fungerar som personalmatsal. För närmare hundra år sedan bodde rekvisitören Gerda och maskinmästaren Klas Lundblad här nere tillsammans med sina fyra barn – Evy, Dagmar, Edit och Kalle – som senare blev Gittans pappa.
Gittan är sprickfärdig av entusiasm och pekar med yviga gester ut var badrummet, sovrummet och vardagsrummet låg, samt var julgranen stod varje jul.
– Vad litet det ser ut, jag tyckte att det var stort då, säger hon.
Nu är det bara ett enda rum, men köksdelen ligger på samma ställe som då – mot teaterns baksida.
Östgötateaterns samordnare Stefan Lundholm berättar att lokalen senare gjordes om till elevskola och att stora skådespelare som Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård gick här.
– Vet du mer då? Ernst Rolf och Karl Gerhard har sovit på soffan som stod där borta i hörnet, när de inte hade pengar till hotell. Min farfar och farmor kallades för farsan och morsan för att de tog hand om alla, säger Gittan.
Hon ber sin dotter Lena Fohlin, som är den som tagit initiativet till besöket, att ta fram något ur en medhavd skokartong. Det är fotografier av dåtidens stjärnor, som också skrivit personliga hälsningar till det vänliga paret.
Hemma har Gittan lakan och handdukar som är sydda av gammal scendekor i linne, som hennes mamma blekte med lut.
– De var så stela i början, men nu är de mjuka och härliga.
På väggen i vardagsrummet har hon också en inramad salongsöversikt och ett par lampetter som tillhört teatern.
När Gittan var i tioårsåldern gick hennes farmor och farfar i pension och flyttade härifrån. Men hennes pappa Kalle, som skötte ljuset, jobbade kvar några år till innan han lämnade Östgötateatern för Arbis. Själv har Gittan varit en flitig teaterbesökare genom åren, men i källaren har hon bara varit en gång sedan dess, och det var för att leverera en tårta till personalen – hon drev bageri i många år.
– Jag fick stå här i dörren, men då var det fullt med bord här inne, säger hon.
Turen fortsätter och Gittan berättar att hennes pappa brukade bo i en av logerna på sommaren.
– De var ju så trångbodda och på somrarna var det tomt. Mamma sov hos honom där ibland, när de var förlovade.
– Det kanske var där du kom till, föreslår Stefan.
– Det var det inte, för det var ute i blåbärsskogen, säger Gittan.
Hon berättar att det var kolsvart i korridorerna på kvällar och nätter. På vägen upp mot scenen visar hon också var det brukade stå en liten träsoffa med lock. I den gömde hennes farmor äpplen, päron och karameller. Det var hennes pappa som visade henne och sa att hon kunde nalla lite av godsakerna – hennes farmor skulle ändå inte märka något.
Varje gång hon hälsade på på teatern så ville hon att hennes farfar skulle ta med henne upp på scenen och tända några lampor i rampen.
– En gång när jag stod där och dansade och tackade och så där, så var det någon som applåderade. Jag vart ju livrädd och tänkte att nu spökar det här! Då var det en tant som höll på och städade som smygtittat på mig.
Vi står på scenen precis intill vulkanön Stromboli, som använts i musikalen Camera. Ridån går upp och lamporna i tänds i salongen.
Gittan berättar att hennes far, på 30- och 40-talet, ibland fick krypa upp på stegar och byta färger i strålkastarna, mitt under pågående föreställning.
Stefan berättar att strålkastarna numera sköter sig själva – de både vinklar sig och byter färg helt automatiskt.
De enas om att kristallkronan är ny. Den byttes ut 1980, vid den senaste stora renoveringen.
– Den har omkring 10 000 prismor och väger nånstans mellan 650 och 700 kilo, berättar Stefan.
– Den vill man inte få i huvudet, konstaterar Gittan.
Lena frågar sin mamma hur det känns att vara tillbaka efter så lång tid.
– Kul! Det är bara det att jag saknar farfar.
Vi går en trappa upp. Där uppe ska det hänga en gammal bild på en teaterarbetare som Stefan tror kan vara Gittans farfar. Den har hängt där i en evighet, men när vi kommer upp är den borta. Utbytt. Ingen vet varför eller var den tagit vägen. Också publikfoajén är full av minnen. I alla fall terrassen utanför.
– Här låg mina fastrar och solade. Och farmor brukade piska sängkläder här ute ett par gånger om året.
Vi går ner igen och Gittan tycker att det mesta är sig likt, förutom att biljettluckan har flyttats. För 70 år sedan låg den direkt till vänster om entrédörrarna, där det nu är kiosk i pauserna.
Vi fortsätter en trappa till och rundturen slutar där den började – i farmor och farfars lägenhet.
– Tänk att man skulle få komma hit en gång till medans man lever, säger Gittan nöjt.