Den pensionerade folkskolläraren från Värmland är nämligen en av Sveriges främsta albanologer – det vill säga Albanienkännare.
Som ung drogs han till det spännande och slutna landet. Allt började med att pappa Paul köpte en radio när Ullmar var tio år. Den öppnade för alla hans intressen.
– Radion gav mig kunskaper om världen, om språk och allt möjligt. I och med andra världskriget ville folk hålla sig underrättade. Jag hörde sändningar på svenska från en tysk sändare i Polen, och från Norge sände de på långvåg från ett tåg, så de kunde flytta på sig när det osade hett, berättar Ullmar i sorlet på retrofiket där vi träffas för en pratstund.
Genom radion upptäckte han Albanien redan på 40-talet, ett intresse som han senare sögs in i alltmer.
– Det var avvikande, okänt och inte så långt borta. Och musiken fängslade mig. Mellan väst och öst med orientaliska drag. Politiken var mystisk, säger Ullmar.
– Albanerna har genom historien inte alltid förstått sitt eget bästa och många gånger gjort väldigt dåliga val. Under mellankrigstiden lierade de sig med Italien, som sen ockuperade landet, och därefter med Jugoslavien, Sovjetunionen och Kina, så att landet hamnade bakom järnridån, säger Ullmar.
1970 kom Ullmar till Albanien första gången. Han hade läst språket ett år och hade lärt sig uttalet genom att lyssna på radion, så bra att han obehindrat kunde tala med folk han träffade.
– Det var bara att knalla upp på järnvägsstationen, men egentligen krävdes det visum inom landet. Jag gjorde en illegal resa och så småningom kom jag i samspråk med ett par ungdomar och de förde mig till partihögkvarteret. Där var det två herrar som inte var alltför lyckliga över att se mig utan varsel, och dagen efter mitt resande blev det helstopp för alla utlänningar att resa runt i landet, berättar han.
Men trots det kunde Ullmar efteråt resa vidare hem utan några repressalier.
För några år sedan återvände han till Albanien och höll föreläsningar för studenterna på det europeiska universitetet i huvudstaden Tirana.
– Det blev riktigt roligt, med diskussioner om albanernas mentalitet. Det var roligaste resan dit.
Ullmar Qvick har uppskattats som en utomstående objektiv beskrivare av Albaniens historia. Hans bok, "Mera hjältemod än vete", har kommit ut i tre utgåvor översatta till albanska.
– Jag fick bara positiv kritik, trots att jag gjort upp med vänsterrörelsens idéer. Jag har berättat om slavlägren, tortyren och avrättningarna. Alla hemska människoöden. Det känns bra, annars skulle jag ses som en regimens medlöpare till det ganska hemska och totalitära Albanien där Enver Hodja var diktator. Jag har en mer objektiv hållning och ser nyanser. Det är vanligt att folk där nere ser det mesta i svart-vitt.
– Jag var ändå positiv till regimen då, för att jag trodde att den skulle bli bättre när folk fick medvetenhet. Men, nej. Jag har lärt mig att ett kommunistiskt parti som bygger på Lenins doktriner förändras inte. Det bevarar och försvarar sina positioner.
85-åringen jobbar fortfarande som en av få översättare från albanska till svenska. Vid sidan av det hjälper han invandrarungdomar i Norrköping.
– Med läxhjälp varje vecka. Jag har ett halvdussin elever. Numera är de uppe på universitetsnivå. De behöver fortfarande hjälp med svenska språket. Att hjälpa unga människor ger mig så mycket tillbaka.
Det har gjorts tre filmer om Ullmars liv med albanerna. Den senaste visades nyligen, gjord av en grupp dokumentärfilmare från Kosovo.
I år hedrades han för 50 års oavbrutet arbete för albanska språket och kulturen. Han har fått hederstiteln svensk ambassadör för albanskt språk och kultur i Sverige. Filmregissören lanserade titeln, vilken senare anammades av Kosovos och Albaniens ambassadörer.
– Det gjorde mig mycket stolt, säger Ullmar.
Det finns ett antal svenskar med Ullmar som efternamn, men bara två bär det ovanliga förnamnet.
– Mamma hittade det i någon tidning. Namnet är fornengelskt och betyder "framstående varg". Det är Värmlands landskapsdjur och passar när jag kommer därifrån. Den andre Ullmar bor i Skåne. Jag ringde upp honom för några år sedan.
Väl medveten om sin lite udda person säger han:
– Det är hemskt bra att vi har det vanliga, men det skulle faktiskt bli fattigare utan udda människor som jag. Radion, den albanska kulturen och arbetet med invandrarundervisning genom Röda korset har betytt och betyder mycket i mitt liv.
I somras kom Anders Sundelins bok, "Brevbäraren som försvann". Den handlar om den 27-årige Albanien-kännaren Bosse Jansson, som gick upp i rök 5 april 1976. Han var en vän till Ullmar.
– Vi var båda med i svensk-albanska vänföreningen samtidigt. Han var bland annat hemma hos mig i Stockholm och fikade. I boken kom det fram en idé som jag ska fundera över. Den går ut på att Nordkorea skulle kunna ha kidnappat Bosse.
Den teorin går ut på att Nordkorea har kidnappat människor från västvärlden för att dessa sedan ska kunna utbilda nordkoreaner i hur samhället ser ut där. De utbildade skickas sedan som spioner till västländerna.
– De har kidnappat ett stort antal japaner, men även européer. Bosse var idealisk att kidnappa. Han var ensam, hade bara avlägsna släktingar och var vänstermänniska. Han berättade aldrig om sig själv. Det är sorgligt och förbryllande. Jag tänker ofta på det, berättar Ullmar Qvick om vännen som försvann.