21-åriga Elias har nyligen kommit hem från 14 månaders guldgrävarstrapatser på Nya Zeeland. Nu sitter han hemma i huset utanför Kolmården och tar fram en bild på mobilen, en vildmarksidyll med ett glittrande vattendrag där han vaskade guld och fångade en öring.
– Så såg floden ut ena dagen. Nästa dag såg den ut så här, säger han och visar en översvämmad lervälling.
– Det är så folk dör där borta. Turister och äventyrare underskattar elementen.
Han medger att han gjorde det själv. Är man från Sverige kan man väl det här med regn.
Elias hade fått tips om ett ställe uppe i bergen och tagit sig dit. Ensam. Men det blev storm och regnet öste ned. Han sökte skydd i sitt tält så gott det gick, någon mobiltäckning fanns inte. Efter ett par dygn gav han upp och började gå tillbaka, blöt och frusen.
– Han som ägde inmutningen hade blivit orolig och börjat ringa runt till folk. Jag möttes av en traktor som var ute och letade. Då stod jag med vatten upp till naveln.
Elias mamma Sofia lyssnar på sonens reseskildring och både ler och skakar på huvudet.
– Alla såna historier fick vi ju höra om först i efterhand här hemma eftersom han inte kunde ringa där han befann sig, säger hon.
Elias gillar äventyr men söker inte faran i sig.
– Nej, jag är ganska harig. Tycker inte om att klättra och så. Men om jag får för mig att det kan finnas guld där uppe, då tar jag mig dit till varje pris. Under den här resan har jag varit i situationer där ett felsteg skulle ha lett till döden.
En av veckorna i vildmarken tillbringade han med ett luftgevär i stället för matsäck. Leta guld på dagen, jaga pungråttor på natten, så var tanken.
Det blev inte en hel vecka eftersom batteriet i metalldetektorn tog slut. Men under fyra dygn levde han på pungråtta till frukost, lunch och kvällsmat.
– De är stora, större än katter och ses som skadedjur så alla skjuter dem. Jag hade ett stormkök och stekte köttet. Först åt jag bara de fina bitarna. Sedan fick jag äta allt. Levern var… den var inte god. Men hjärtat blev en favorit.
Det var den 7 november 2017 som Elias gav sig iväg till Nya Zeeland. Via nätet hade han kollat in var i landet man kan hitta guld och hur man gör. Metalldetektor och vaskpanna är två av de viktigaste redskapen, och vattendrag och flodfåror är ställena att leta på.
– Framför allt är det sydön som gäller. Det finns allmänna inmutningar där man får leta men jag var mest på privata inmutningar där jag hade pratat med markägaren innan.
När Elias berättar om guldgrävarna ute i vildmarken låter det som vilda västern. Han har mött mycket vapen och en del droger. Bråk kunde lätt uppstå mellan guldgrävarna. Elias som är nykterist och över huvud taget rätt skötsam kände sig minst sagt annorlunda.
– Men vi hade guldintresset gemensamt, säger han.
Sofia flikar in:
– Jag tror det var därför de tog dig till sig och du kom in i deras kretsar. Du delade deras intresse men var samtidigt helt ofarlig för dem.
Elias hade två målsättningar med resan, att arbeta och att leta guld. Det blev mest av det sistnämnda.
Har man väl fått guldkänning är det svårt att sluta, till och med när det gått riktigt trögt. Elias grävde utanför Queenstown en dag och följde en bäck uppströms.
– Den här dagen var det segt så jag fick ge upp. Men på vägen tillbaka såg jag ett ställe till och tänkte ah, jag kollar där också. Och där hittade jag min första stora nugget (guldbit) på tre gram.
Elias tar fram en liten behållare av plast och tömmer ut innehållet i handen. Där är den, tillsammans med ett tjugotal andra. Han har fler behållare med mindre guldkorn, sorterade efter storlek.
Varje liten nugget bär på historien om hur han hittade den, för han minns dem alla.
– Den här är fin, den ser ut som en fjäril, säger han och låter mig känna dess vikt i handen.
– Jag kommer ihåg precis var jag hittade den, men det kan jag inte berätta.
Sofia frågade vid ett tillfälle om han inte skulle smälta ned guldet och sälja eller göra smycken av det. Det skulle inte falla Elias in.
Det har aldrig handlat om att tjäna något på det han hittar. Det är själva guldet. Kanske kommer det från barndomens Kalle Anka-tidningar och den guldtokige farbror Joakim.
Har du själv varit i närheten av den där guldfebern?– Den har jag haft sedan jag var barn!
Sofia berättar att Elias redan på förskolan ritade teckningar där han hittade guld och diamanter. Han sparade tidigt ihop till en metalldetektor och fann alltifrån kapsyler till smycken och mynt. Inkomsterna från jultidningsförsäljningen sparades till den framtida guldletarresan.
Som nu alltså har blivit verklighet. Och om ett par år hoppas Elias att han har sparat ihop till nästa guldtur som kanske går till Australien.
– Hemma är det ju lite sådär normaltråkigt. Jag gillar när man får lite kickar. Lite som Indiana Jones. Äventyr på riktigt.