Cecilia Hertz från Norrköping är Sveriges enda rymddesigner.
Vi tar frågan direkt.
Vad gör du?
– Ha, ha, ha… Jag har fått den frågan hur många gånger som helst. Folk tror oftast de hört fel först, men så berättar jag om mitt jobb med rymd och astronauter och förklarar lite mer, säger Cecilia.
Hon släppte nyligen boken Rymden – och allt den har att lära oss, som hon skrev tillsammans med journalisten Jennifer Bark. Boken, som är en blandning av fakta, intervjuer och personliga berättelser, kryddade jubileumsåret 2019 i rymdens värld.
50 år från månlandningen med Apollo II.
– …och 20 år sedan jag satte min fot på Nasa i Houston, Texas för första gången. Jag glömmer aldrig den dagen. Det var alldeles överväldigande.
Cecilia Hertz hamnade där tillsammans med tre studiekamrater tack vare ett samarbete mellan tekniska högskolan i Lund och Nasa. Det var början på en livslång passion, glöd och intresse för rymden och dess möjligheter för tjejen från Eneby i Norrköping, där hon växte upp med mamma Anette och pappa Kaj.
– Jag hade tänkt bli arkitekt, men samma dag jag kom från Paris och skrivit in mig på en arkitektutbildning låg ett brev hemma i Norrköping med ett antagningsbesked till industridesignutbildningen i Lund. Rymden fanns inte alls i mina tankar då.
Tills du hamnade i Texas?
– Jag blev alldeles förtrollad av miljön. Den var magisk.
De designade, som ett examensarbete, en räddningsfarkost för den internationella rymdstationen, ISS. Hon blev under arbetet god vän med den svenske astronauten Christer Fuglesang. De har jobbat en hel del tillsammans genom åren.
– Jag var på plats vid Kennedy Space Center, när han skickades ut i rymden för första gången. Det var mäktigt.
Vad är din närmaste känsla av rymden?
– När vi testade tyngdlöshet i en ombyggd Airbus 300… Det var år 2000, när vi höll på med vårt examensarbete. Jag minns hur en kvinnlig rymdarkitekt i Nasa sa ”du kan inte designa för tyngdlöshet om du inte upplevt det…” Jag funderade över det, men förstod så väl vad hon menade efteråt.
Rymden är fascinerande, men när jag blickar mot stjärnorna en natt kan jag bli rädd. Den är skrämmande.
– Jag förstår din känsla.
– Jag har en bild jag brukar varna för innan jag visar den på mina föreläsningar. Den är från en kväll, när jag var ute och tog en öl med Christer Fuglesang och han började rita på en servett.
Bilden är på en servett.
– En bild på en spretig servett med Christers förklaring till det oändliga där ute i rymden. Vi vet fem procent och har en liten aning om 35 procent, men de resterande 60 procenten har vi inte aning om. Du får inte tänka eller titta för länge på den. Det kan börja snurra för mycket. Jag har sett människor hålla i sig i stolarna.
Hennes företag, Umbilical Design, arbetar också med rymdtekniköverföring, där man tar vara på all forskning och använder den nere på jorden. Hon samarbetar mest med ESA (den europeiska rymdorganisationen), men också med världens övriga rymdorganisationer.
Dyrt kan också vara en tanke om rymden. Det kostar mycket att utforska och uppleva rymden. Är det värt det?
Cecilia Hertz nickar.
– Det är ännu viktigare nu än tidigare. Den tekniska kunskapen vi hämtar från rymdforskningen används i dag för att skapa nya hållbara lösningar och produkter på jorden. Varje satsad euro man investerar i rymdindustrin kommer tillbaka 20 gånger om med nya företag, jobb och tjänster. Folk tänker inte på det, men mycket finns redan i vår vardag idag.
Som?
– Alla sladdlösa verktyg, frystorkad mat och repfria linser.
Framtiden?
– Vi landade på månen för 50 år sedan. Vi har all uppbyggd teknik, kunskap, material och insikter så låt oss använda det de kommande 50 åren för att rädda vår planet och jobba med Agenda 2030. Greta Thunberg kan inte göra allt själv.
Vad kan rymden, till slut, lära oss om vi tänker på din boktitel?
– Att vi alla blir urbanouter – en stadens astronauter… En astronaut vet exakt den mängd mat, vatten, energi och volym de behöver per dygn. Rymden kan ta plats och gå in i hållbarhetsfrågorna. I rymdsammanhang ses inget som avfall. Hur ska allt kunna återanvändas och återvinnas.
– Det duger dock inte att bara jag vispar på med mina projekt. Företag, städer och nationer måste ta ambitiösa initiativ. Jag vill samla världens stora rymdorganisationer här i Sverige för ett rundabordssamtal om hur kunskap från rymden kan bidra till agenda 2030.